Anna är trött
Är fortfarande jättetrött av mig, var till och kmed så att en jobbarkompis reagerade
jag är så trött så att jag egentligen bara skulle vilja sätta mig ner på en stol och gråta, men jag gör inte det utan försöker köra på som vanligt istället och hoppas att tröttheten ska gå över av sig själv, den kommer ju troligtvis av allt jag varit med om på sista tiden, det är väl egentligen mer normalt att det kommer i fatt en än att det inte gör det?
hoppas kunna jobba hela nästa vecka och på det sättet tvinga in mig själv i rutiner och fasta tider med mat, sömn osv.
Många verkar tycka att jag är konstig som inte bara sitter och grinar hela dagarna, men jag lovar att jag gråter mina skvättar jag med, stora skvättar också. Men man kan ju inte bara sätta sig och ge upp, livet måste gå vidare även när det är svårt.
men jag undrar hur mycket en männsika orkar med egentligen, händer det något mer nu så vet jag inte vad jag gör.
Hur har ni andra gjort för att få rätsida på livet igen i tider när allt vänts upp och ner?
Det har jag gjort och jag tänker på tiden då jag var som sjukast i mina depressioner och i sambandet när farmor dog - så omgav jag mig själv med dom närmaste. Jag flyttade hem till mamma och pappa och bodde där, och det var inte alltid det bästa, men på något vis behövde jag det och jag kände mig trygg.
Så att umgås med dom som står en närmast, så mycket det går. Och se till att äta mat, det kanske låter knepigt att äta en massa och "hur gör mat att jag får rätsida på livet", men mat är energi och gör att man orkar liiite till trots att man inte vill eller tror att man kan.
Och sova mycket. Sömn är bra, nyttigt.
En sak till - det är okej att ge upp! Om så för en stund eller två, ibland behöver kroppen och själen få starta om.
Och du är jävligt stark Anna som tar dig igenom det här - vi människor är konstigt nog bra mycket starkare än vi tror.
KRAM!
När min mamma dog så försökte vi i familjen tänka på vad hon hade velat - såklart att vi skall fortsätta med våra liv. Det är svårt och jobbigt och man måste ju få sörja. Men försöka hitta små glädjeämnen mitt i allt miserabla också. Det går, även om det tar tid. Låt det ta sin tid, är mitt "tips".
