Glädjedödare
Var ju och vägde mig igår men ingen av dem frågade hur det gick... Och jag är inte den som vill "skryta" heller även om jag är stolt som en tupp. Idag säger jag "Vill du inte veta hur det gick igår?" till mamma och hon säger "Joo, förstås!".
Berättar att jag gått ner 9 hg och hon säger "Ja, men vad bra, men om du hade gått promenader varje dag så hade du kanske gått ner 1 kg!"...
...
Ja, visst. Det kanske jag hade gjort. Men jag tycker det är grymt elakt att säga så! Vad fan, var glad tillsammans med mig, var stolt över mig, säg att jag är duktig! Det är ju DET jag vill höra.
När det är svårt nog att gå ner för mig så vill jag inte höra sånt där. Och jag vet att det jag gått ner (sen januari) är lite för väldigt många av er viktminskare där ute, men för mig är det väldigt mycket.
Så min självkänsla jag hade igår försvann idag. Thank you very much.
Jag blev skitförbannad och skäller ut henne, men hon mothugger med att jag "verkar ha lätt att gå ner i vikt" och är "tjurig". Ehh. Ja, visst. Man har lätt att gå ner i vikt om man går ner runt 1 kg i veckan, och tjurig? Ja. Som fan. PÅ DIG.
Satans glädjedödare.
Men vad kan jag förvänta mig, egentligen? Min mamma har varit anti operationen sen första början så jag borde inte vara förvånad över hennes sätt. Hon vill ju att jag ska gå ner, men jag får tydligen inte göra det på mitt sätt.
Like it or not, jag kör min väg och så är det med det!
Det är bara ren avundsjuka. Hur annars kan man förklara hennes sätt? Synd bara att hon inte är glad för din skull! Det borde hon ju vara, du är ju ändå hennes dotter som hon ska vara stolt över!
Jag tycker att du är duktig iallafall! Och du ge inte upp nu för du kommer att klara det här.
Kram
Njae.. jag tror inte det är avundsjuka direkt som Marie tror utan snarare kanske lite rädsla för vad som komma skall. Jag skulle vara dödsrädd om mitt barn skulle genomgå en operation. Skulle inte förvåna mig om hon är lite rädd för din förändring också. Många tror ju att man blir annorlunda bara för att man går ner i vikt...
Men visst är det störande som fan om man inte får pepp från föräldrarna!
Marie Hj: Jo, lite avundsjuka ligger bakom eftersom hon själv vill gå ner i vikt (men inte behöver tycker jag, kan man komma ner i en 38/40 så behöver man inte gå ner i vikt).
Och jag tycker också det, att hon ska vara stolt över mig. Vad fan liksom... :/
Men no way, jag ger INTE upp! Aldrig! :)
Kram
Emma: Ja, absolut - rädsla. Hon vill inte alls att jag gör operationen utan tycker att jag ska gå ner den vanliga vägen - men det är ju bara det att med takt jag går ner och med tanke på hur många kilon jag måste bli av med... ja, då hinner jag säkert dö innan jag är klar.
Och hon har fått mycket information om operationen, från mig, men jag har även gett henne länkar på internet, böcker att låna... så hon kan ju läsa sig till vad det handlar om istället för att vara så rädd. Men visst, jag är ju också rädd... Men operationen ska jag genomföra ändå. :)
Ja, fruktansvärt störande! :(
anas lite svartsjuka kanske? Hon kanske också skulle vilja förlora nga kilon men inte har din drivkraft?
ps. jag tycker i alla fall du är grymt duktig;)
Hon vill nog berömma dig innerst inne, men rädslan över operationen lägger säkert band på det och så hoppas hon kanske på något sätt att du ska "ge upp" och göra det på hennes sätt istället och är rädd för att om hon berömmer dig så ska du tro att hon tycker att det är okej med operation nu fastän hon inte tycker det, eller något.
Jag råkar ju i allafall veta att hon var grymt stolt över dig förra gången du gick ner i vikt, så det är hon säkert nu också.
Du är superduktig och man märker verkligen hur motiverad du är, fortsätt i samma stil. Du är en inspiration för mig också!!!!
Ingela: Det är inte helt omöjligt... :/
Och TACK! :)
Anna: Ja, du har nog rätt i det du skriver. Jag tycker bara att hon kan svälja sin "rädsla" och ge mig beröm. För jag vet ju hur rädd hon är men hon vet ju också hur mycket jag vill göra operationen...
Tack, tack, tack! :)
