Medveten
Det ska bli ändring på det nu. Men grejen är den att jag har försökt smälta allting under julen och ta in vad som faktiskt är på väg att hända. Det kommer att bli en så stor förändring och en så stor grej att gå igenom att det kräver eftertänksamhet. Jag tar verkligen inte lätt på det här beslutet och jag tänker faktiskt en hel del på mitt beslut.
Jag är fortfarande fast besluten om att gå igenom operationen och jag vill gå igenom operationen.
Jag tänkte berätta för mina syskon under julen om operationen och ville först berätta efter att jag blivit godkänd. Den "äran" fick jag inte då min kära mor redan hade "skvallrat" för dem. Hon hade förvisso inte sagt att jag skulle göra den, utan att jag funderade på att göra en operation.
Jag blev lite besviken över att hon tog sig friheten att berätta före mig men nu är det ju skitsamma, vad ska jag göra åt saken?
Hur som helst så tog min ena bror det väldigt lätt och brydde sig knappt. Eller bryr sig gör han, men jag tror inte att han är särskilt medveten om vad det hela innebär. Han är i alla fall delaktig nu och det känns bra.
Min andra bror, tog det bättre och blev nyfiken liksom hans sambo. Dessutom märkte han att jag hade gått ner! Det blev jag otroligt glad över, kanske för att vi inte ses särskilt ofta. Han kanske hade fått "nya ögon" i och med att han själv pysslat med ett viktprojekt för egen del tillsammans med en kompis.
Så jag är glad över att mina syskon och deras respektive vet om mitt beslut och vet mer om vad det innebär att jag gör denna operation.
Mina föräldrar då? Dom vet ju om beslutet och har vetat om det sen december 2006.
Pappa säger inte så mycket men å andra sidan har han aldrig varit en sån som säger så mycket. Han vet vad jag ska gå igenom och vad det innebär men mer än så är det inte.
Mamma däremot är och har varit avigt inställd hela tiden. Hon börjar mjukna lite men jag tror hennes avighet bottnar i rädsla och ovisshet. Hon tror att operationen innebär att jag aldrig mer kan äta normalt, att jag kommer att pulvriseras och leva med tarmvred (för det hade hon ju hört att man kunde få!) för resten av livet.
Så fort jag stoppar något i munnen frågar hon "får du äta det där efter operationen?". Irriterande.
Det kommer att bli en jävla pärs i början, det är jag inställd på. Tänk er själva att gå från att äta "normalt" till att äta miniportioner superlångsamt med tesked! Det är klart som fan att jag kommer att bli galen ett par gånger. Men då får jag ha det i bakhuvudet att jag valde operationen själv och att det sakta men säkert kommer att bli bättre.
Och vad man "får" äta eller inte är ju upp till en själv. Meningen är ju att man ska äta vanlig mat, bra mat. Och vanlig, bra mat äter jag idag. Annars skulle jag ju inte gått ner... att gå ner i vikt handlar ju väldigt mycket om vad man faktiskt äter.
Det är inte meningen att man ska äta glass med grädde och chokladsås till middag och det gör jag inte idag heller, men min mamma verkar tro att allt sött och allt fett är förbjudet.
Grejen är ju den, som jag har förstått det, att det är väldigt individuellt vad man klarar av att äta. Somliga kan äta både sött och fett, andra klarar sött och andra klarar fett, somliga klarar varken sött eller fett. Somliga klarar en liten del sött och en liten del fett, ja - ni fattar.
Det handlar ju om att prova sig fram till vad som fungerar. Hur ska jag annars kunna lära mig vad jag dumpar på och inte? Man lär sig ju av sina misstag!
Nu har inte jag tänkt att äta kaffebröd och pizza direkt operationen, det är inte det jag menar, men jag menar att jag måste kunna prova att äta av allt jag äter idag även efter operationen för att se vad som fungerar och inte.
Sen dumpar folkar på mer än bara sött och fett, en del dumpar på sill, en del dumpar på vitt bröd och många tål t.ex. inte mjölk men däremot filmjölk. Det är som sagt väldigt individuellt.
Så livet efter operationen och efter flyt- och puréperioden kommer att bli en testbana!
Precis som jag skrev en informationsberättelse till er läsare så ska jag göra detsamma till mina föräldrar och även ge till mina syskon så att dom kan få läsa.
Jag har lånat boken Operation: nytt liv ett flertal gånger och gett till mamma men hon har inte riktigt velat ta in och ta del av boken. Så jag har försökt att få henne att förstå vad jag ska gå igenom, men det går inte riktigt fram alla gånger.
Men det börjar som sagt att gå bättre och nu ska hennes chefs dotter genomgå samma operation (nu i januari), så hon kan ju utbyta tankar med henne vilket är bra.
Det känns otroligt skönt att alla i min närhet är medvetna om detta och förstår att det är mitt beslut.
Och det känns otroligt nervpirrande inför vad som komma skall!
Jag känner igen mig väldigt väl i det du skriver.
Fast för mig har det varit tvärtom, hela släkten och familjen har stöttat mig..
Tycker det är bra att du skriver en informationsberättelse, kanske lättare att ta in.
mammor är rädda för allt de har hört kanske kan vara farligt för sina barn. Det är som att de bara hör den farliga biten och inte den bra. Det var som när vi skulle åka på skolresa till köpenhamn och någon hade berättat för min mamam hur farligt det skulle bli för oss och det var nära att bli så att jag inte fick följa med... din mamma kommer säkert att bli mer positiv när operationen har gått bra och hon ser med egna ögon att du faktiskt kan äta.
Marika: Jag hoppas att det blir lättare att ta in, dom blev i alla fall glada när dom fick häftet! :)
Anna: Ja jävlar... den resan var lite speciell. Men kommer du ihåg Storsjön då? Åh, vad min mamma var arg på Arne eftersom han var den enda vuxna där... :D
Jag hoppas i alla fall att hon blir mer positiv allt eftersom! Det är ett av mina mål - att få henne att förstå att operationen är bra för mig. :)
ja storsjön var jag också nära att bli hemplockad ifrån : )och vi överlevde ju båda dessa eskapader. men det är klart att de ororar sig, jag förstår din mamma också, det är ju inte någon liten fjantgrej du ska göra, det blir ju en riktig operation med sövning och allt (det är min mardröm, att bli sövd) och sen en lång tid efteråt då du kommer att få det riktigt kämpigt, men jag vet ju också att du är en av de envisaste människorna påå jorden så du kommer att klara det jättebra och det kommer din mamma också att se och då kommer oron att släppa. tills du ska göra något annat ;D
Anna: Ja, det här med narkosen är jag själv rätt nervös inför - just grejen att man inte har en susning om någonting när man sövs.
Men även att jag ska kräkas efter narkosen (vilket jag gjort en gång), men tydligen kan man få medicin mot det så det ska jag "kräva"! :)
Hahaha, ja precis! Min mamma har väl alltid fått lite spader så fort jag gör något hon inte riktigt gillar... lika när jag flyttade hemifrån, då grinade hon och kallade mig elak! :D
Kommer bli intressant! Och kom ihåg att du lovat mig före och efterbilder på mailen ;););)
Emma: Absolut! Jag håller mitt ord! :D
Min mamma kunde äta nästan som vanligt tillslut, i början åt hon ju som en fluglort, men sen klarade hon av ganska normala portioner. Och hon kunde äta lite pizza och sötsaker efter ett tag också utan att få alltför hemska dumpningar. Det är välolika för alla, men du kommer säkert kunna smaka på dina egna cupcakes igen!
Och det där med att vara orolig hör väl till, man tenderar att vara lite negativ då. Men hon kommer nog ändra sig, iaf när hon ser att du blir nöjd.
Får jag också se före/efter-bilder? Är så nyfiken! Gissar på att det kommer bli en hel del shopping sen också..? Vad roligt att komma ut ur tjockisrutan! :D
Mona: Jag vet många som kan äta normala portioner och killen jag träffade förut var opererad och kunde äta en hel pizza! :O Det är inte min tanke men jag blev minst sagt förvånad över att han kunde äta en hel. Det kan inte ens jag nu!
Klart att du kan få se före- och efter!
Antingen mailar jag eller lägger ut på bloggen, har inte riktigt bestämt än. :)
Haha, ja! Det ska bli skönt att få kliva ur den hemska tjockisrutan! :)
