Ett VIKTigt beslut

Jag drömmer mig tillbaka till ett provrum på HM i december 1997. Jag är 15 år och ska för första gången fira nyår utanför hemmet. Tillsammans med min allra första pojkvän, en kompis och min kropp som blev smal först i början av sommaren ska jag gå på ett nyårsdisko, få vara riktigt fin precis som "alla andra". Klänningen är ett fodral med svart spets utanpå. jag har fortfarande inte vant mig vid att något passar. Börjar med 38.an och dragkedjan glider upp hur lätt som helst, klänningen passar perfekt, sitter inte för hårt och inte för löst, sitter perfekt. Jag blir förvånad. uppriktigt förvånad. Kompisen sticker in huvudet och berömmer hur bra den sitter. Jag stirrar på mig själv och kan knappt tro det. Klänningen är som gjord för mig!

Jag har långt flera ögonblick i provrum då varit nära att börja gråta, när dragkedjor inte kunnat dras upp, när det varit omöjligt att få något att sitta snyggt. när jag stirrat på mig i spegeln och helst velat gå hem och dra något gammalt över mig. Men ögonblicket med den svarta klänningen skuggar alla dessa jobbiga provrumsupplevelser. jag kan inte minnas att jag någonsin varit nöjdare i ett provrum. Möjligtvis 2003 när jag efter en pulverkur gått ner 26 kilo och jag stod i ett provrum och fick skicka min kompis att hämta ett par mindre jeans, för att de jag tagit in satt lite löst. och hon hämtade ett par 31" och de satt perfekt förutom att de var lite för långa.

Klänningen finns kvar. jag har inte använt den på många år, var väl tonåring sist. Jeansen finns kvar. oanvända. jag skulle bara lägga upp dem först. Sen gick jag upp allt jag gått ner + massa annat.  jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna ha just de plaggen igen, men jag hoppas att jag får fler härliga provrums-minnen som kan tränga ut alla dåliga. Det är en motivation när man nästan tröttnar.

Fast den här gången är allt annorlunda. För den här gången tänker jag inte gå upp i vikt efteråt. Det tänkte jag inte då heller, men nu har jag ju de erfarenheterna att lära av.