Ett VIKTigt beslut

Vad kul att ni är nyfikna och ställde lite frågor!
Anna har ställt lite frågor sen tidigare så jag har tagit med några fler från henne.
Har ni fler frågor, så ställ dem - eller är det något särskilt ni vill att jag ska blogga om så skriv en kommentar!

Här kommer frågorna & svaren:

Malin

Jag är väl först ut då! Jag undrar hur länge man är sjukskriven efter operationen. Nu vet jag att du inte jobbar men du är väl ändå sjukskriven och får sån ersättning i stället?

Svar: Man är sjukskriven i 4 veckor efter operationen. Jag jobbar som sagt inte utan får annan ersättning (inte sjukpenning eller liknande).

Elina http://tungviktaren.blogspot.com

Du kanske har skrivit det här tidigare men jag har missat det. Undrar i alla fall hur mycket du vill gå ner? Och kommer du någonsin att kunna äta "normalt" igen, dvs en normalstor portion? Hur känner du kring det (oavsett om svaret är ja eller nej).

Svar: Jag vill gå ner så att jag hamnar på "normalt" BMI. För att komma dit så krävs det att jag går ner (för att vara exakt) 48,3 kg till. Då hamnar jag på BMI 25,7 och ca 72 kg. Allt som allt blir det 67 kg!!!

Men mitt första delmål är att komma under 100 kg. Det är min stora dröm just nu!

När det gäller portioner så är det väldigt individuellt hur mycket man klarar av att äta efter en viss tid. Många kan äta vad som för er icke-opererade beskrivs som en normalportion efter ca 1 år, medan många andra fortfarande "bara" kan äta 1,5-2 dl mat.
För mig spelar det mindre roll, jag blir mätt & nöjd på de mängder jag äter nu (upp till 2 dl) och kan jag fortsätta äta så mycket så är jag nöjd. Dock har jag läst till svar på ett viktforum att tarmen lär sig att ta upp mer näring (mat) med tiden, så det är ju möjligt att jag kommer att kunna äta mer mat allt eftersom.

Kim

Hej. Jag har följt eran blogg ett tag nu eftersom jag också vill göra en operation. Hur går man till väga...Ska man bara ringa till läkaren å säga att "jag skulle vilja beställa möte för samtal om operation"? Var det väldigt lång väntetid för dig? Va det självklart att du skulle få den betald av landstinget? Och till sist...så här långt, ångrar du dig eller har det varit värt det?
Många frågor. Tack för en bra och innehållsrik blogg.

Svar: Kul att du gillar bloggen! :)

Jag kan ju berätta hur jag gick tillväga för att få min operation. Jag började med att ringa min VC och boka en tid hos min läkare för att diskutera viktminskning och hur jag kunde göra. Blev erbjuden Xenical och Reductil, och valde Reductil eftersom jag läst om så många biverkningar hos Xenical. Åt Reductil under 8 månader och gick ner 13 kg totalt, sen slutade effekten hos medicinen och inget hände viktmässigt + att jag fick biverkningar som muntorrhet, sömnproblem etc.

Sen gick det ca 10 månader innan jag sökte hjälp igen (eftersom jag då gått upp allt + lite till), och vid det tillfället bad jag om en remiss till Falun för operation. Och det fick jag!

Så, absolut kan du ringa din läkare och säga att du vill prata om en överviktsoperation. Men för att få en remiss krävs det att man gjort tidigare försök, seriösa försök till viktnedgång, t.ex. medicin.

I Dalarna har vi väldigt långa väntetider och jag fick vänta allt som allt 2 år och 2 månader innan jag blev opererad. Dock var det värt all väntan eftersom man behöver en mental förberedelse - det här är inget man gör över natt direkt.

Det tog 1 år från att remissen skickades till att jag fick komma på ett informationsmöte tillsammans med andra överviktiga. Efter det tog det ytterligare 1 år innan jag fick träffa läkaren för bedömning. Och sen tog det 2 månader innan jag blev opererad.

För mig var det självklart att få den betald via Landstinget. Det finns inte en chans att jag skulle betala den själv då jag är arbetslös, och operationen kostar ca 120.000 kr. Har man råd och känner att man vill betala den själv så ska man absolut göra det, för då kan ingen komma och gnälla att man tar skattepengar o.s.v. ;)

Jag har haft ett antal dagar (veckor, kanske?) då det inte var värt operationen, då jag ångrade mig grymt och bara ville radera allt. Nu börjar det sakta men säkert vända, eftersom det är lättare att äta och dricka. Jag börjar bli piggare och orkar mer, så nej, just nu ångrar jag ingenting! Det har varit värt all smärta, alla tårar och all ilska!

Anonym

Hej, jag undrar hur man får remiss till en by pass?

Svar: Se ovanstånde!

Ellinor http://www.topphalsa.se/blogg/view-web-log.xml?id=1210

Hej!
Hur kommer det sig att du tog beslutet att operera dig?
Vad var det som fick se det som enda utvägen?

Svar: Efter år av misslyckade försök till att gå ner i vikt så orkade jag inte längre. Det var då jag började fundera över operation och gjorde efterforskningar, läste böcker och sökte på internet. Men det tog ändå ett tag innan jag tog det slutgiltiga steget och bad om en remiss. Jag funderade i ca 6 månader innan jag ringde min läkare.

Det som fick mig att se operationen som enda utvägen ur fetman var just fetman. "Ska jag behöva vara så här fet hela livet?" "Vill jag se ut så här?" "Mår jag bra som fet?" och andra frågor cirkulerade i mitt huvud. Och nej, jag vill ju inte vara fet och jag ska inte behöva vara fet heller. Och jag mådde inte bra som fet.

Jag anser att jag har provat allt (mediciner, hälsokostpreparat, dietist, Viktväktarna, Herbalife, Nutrilette...) och när ingenting fungerar så finns det bara en sak - operation.

Cecilia http://heartsick.blogg.se

Oj, känns ju som om man har flera stycken, men jag kan inte komma på nån specifik. Är nyfiken på din vikthistoria, hur det sett ut tidigare i livet, men jag har för mig att det lagts ut en sådan redan?

Svar: Jag har varit överviktig sen barnsben, sen jag gick i lågstadiet. Vikten har hela tiden ökat medan i gymnasiet så stannade den upp, då låg jag kring 85-95 kg skulle jag tro. Sen ökade vikten markant efter gymnasiet, med tillkommande depressioner och annat djävulskap...

När jag började med Reductil (2005) så vägde jag 135 kg och gick ner till 122,3 kg. Och när jag sökte för remissen vägde jag 134 kg, så +11 kg på 10 månader. När prövoåret påbörjades 2008 vägde jag 137 kg.

Emma http://emmasform.blogg.se

Hmm hur känner du inför det här med lös hud? Är du rädd för det?

Svar: Jag är livrädd ska jag erkänna! Men samtidigt är jag ganska inställd på att få lös hud, speciellt på magen... Det känns som att det är en sak man får ta med operationen, att det blir lös hud. Men det finns ju alltid operationer... Magen går ju dessutom att få opererad via Landstinget liksom brösten, att dom "hissas upp", haha.

Blir det extremt med lös hud förutom magen, t.ex. armar, insidan av lår o.s.v. så får jag väl ta ett banklån... Men det är långt kvar tills jag är klar, så jag vet inte alls hur mycket huden hänger med eller inte. Jag hoppas på det bästa!

Anna http://viktigtbeslut.blogg.se

Kom på en till fråga: hur gjorde du för att sätta dig in i ämnet operation innan du genomgick den? Jag har för mig att du läste någon bok...

Svar: Jag läste en bok som heter Operation: nytt liv som gav mig enormt med fakta och "kött på benen". Dessutom läste jag en hel del på internet och hängde på ett viktforum som heter viktop.se. Numera hänger jag på viktdropp.se som är strået vassare! All information man kan få behövs kan jag säga.

Anna http://viktigtbeslut.blogg.se
Förutom i operationsärr och sånt, har du fått ont efter operationen, tänker lite på den del av magen som "stängts av" och så, om man kan få ont i den för att den inte får någon mat eller om den bara är där utan att märkas (för visst har de stängt av en del, inte tagit bort den helt?)

Svar: Nja, jag hade ont i magen på sjukhuset (speciellt de första två dagarna då jag hellre ville dö än ligga i en säng och kvida) + de två första dagarna hemma. Jag åt endast Panodil på lördagen (dagen jag kom hem) sen tog jag inget mer smärtstillande, mestadels för att Panodil Brus smakar parfymerad bajskorv...

Enda gångerna jag får ont i magen nu är om jag äter för fort eller dricker för fort, eller får dumping. Annars känner jag ingenting (förutom att jag kan bli lite stel och öm i ärret om jag sitter still för länge).

Det som är borttaget är en bit av tarmen, tror jag, vet inte exakt hur det är. Men magsäcken är kvar, det har skapats en liten (20 ml) magsäcksficka som är direkt kopplad till tunntarmen.

Anna http://viktigtbeslut.blogg.se
Du älskar ju att laga mat och baka och sånt, gör du det fortfarande eller känns det jobbigt när du inte kan äta lika mycket av det längre?

Svar: Sant! Jag älskar matlagning och bakning!

Nu efter operatione har jag inte bakat något, orken och lusten har inte funnits där. Däremot har jag börjat komma igång med matlagningen igen - och det är fortfarande kul! Jag behöver ju äta ordentligt så jag lagar mat med jämna mellanrum. All mat räcker ju längre nu, så det blir ofta att jag äter samma mat 2-3 gånger.

Lite jobbigt är det förstås, men jag kan ju fortfarande äta det mesta, men inte i samma mängd.
 

Anna http://viktigtbeslut.blogg.se
Hur är det med träning, blir orken mindre när man äter mindre, finns det några träningsrestruktioner?

Svar: Min ork har inte alls funnits där till att träna eller ens gå promenader. Jag har mest vilat, vilat och vilat. Första gången jag gick till Ica med mamma som är en vända på ca 1 km så blev jag ofantligt trött.

Nu, snart en månad senare så börjar det bli bättre men jag är fortfarande trött.

Sen ska jag säga att det är inte så jäkla lätt att gå ut och gå promenader heller då det är is, slask och snö överallt. Det finns knappt en gåbar gångbana...

Läkaren sa att jag får känna efter själv hur mycket jag orkar när det gäller träning och motion. De restriktioner som finns är att jag inte får göra något som "klämmer ihop" magen, t.ex. sit-ups och liknande. Insidan av magen läker ju fortfarande.

Och så får jag inte bära något som väger mer än ca 5 kg. Så det blir inga 2,5 kg:s hantlar... ;)

Anna http://viktigtbeslut.blogg.se
Hur märks de snabba resultaten på kroppen, hinner du med i minskningen, kan det vara så att något som sitter stramt ena dagen nästan faller av två dagar senare?

Svar: Än har jag inte märkt så mycket förutom att jag gått ner några cm på varje vad. Vissa plagg är lite lösare men inget har ramlat av mig. Jo! Ett par byxor har jag fått kasta eftersom dom var alldeles för stora och hängde mer i knävecken... men å andra sidan var dom för stora redan innan operationen.

Mina föräldrar ser dock mer skillnader och påstår att det syns i ansiktet, över magen o.s.v. :)