Ett VIKTigt beslut

Idag var en orolig dag. Eller orörlig kanske man ska säga. Barnet rörde väldigt lite på sig. Om man jämför med vanligt.

 När det gått många timmar då man bara fått någon enstaka buff efter att ha provocerat barnet genom att dricka kallt och duscha varmt och peta på magen och lysa med ficklampa på magen och lyssna på musik som barnet tycker om och druckit varm dryck och allt möjligt och stämningen i mig hotade med att bli hysterisk så bestämde vi oss för att kontakta förlossningen. vi fick prata med en snäll barnmorska som lät oss komma in med en gång, och hon mötte upp oss i dörren när vi kom och vi blev visade till ett rum och inkopplade på en maskin som läste av barnets hjärtljud. och mitt lilla hjärt tickade med sitt lilla hjärta så fint så fint, emellanåt lät det som en flock hästar som galopperade. Vi fick även träffa en trevlig läkare som kollade med ultraljud om det fanns tillräckligt med fostervatten och det fanns mer än "tillräckligt", jag fick ligga kvar med hjärtljudsmaskinen påkopplad i en halvtimme och sen tog barnmorskan med en utskriven remsa som visade hjärtfrekevensen till en läkare som sa att det var okej.  

Så kort och gott: allt är bra med lilla bebisen. Men jäklar vad jag var rädd.

När vi låg där började det dessutom buffas en del i magen också, och då gick hjärtljuden upp, som att det sprungits ett varv. ¨De visste inte varför bebisen varit mer stilla i dag, sa att det kan bero på att den ändrat läge litegrann eller att det börjar bli trångt. Alla vi mötte på förlossningen var väldigt trevliga och tog verkligen vår oro på allvar, vilket känns jätteskönt. jag var jättestressad och rädd och orolig när vi kom in och gick därifrån lugn som en filbunke.

Kvällen har efteråt tillbringats med att titta på Dårfinkar och dönickar på voddler och jag köpte en milkshake på vägen hem från sjukhuset för att fira! jag är så glad över att ha mina hjärtan i mitt liv, min fina man och vårt fina barn som snart ska födas!