2010-02-04 | 12:36:33
På lördag åker de
På lördag blir de sista fyra i vårt fågelgäng flyttfåglar.
jag har väldigt dubbla känslor inför detta, på ett sätt känns det bra, det ska bli skönt att slippa deras illvrål 8idag har de skrikit så att jag har fått ont i öronen, på riktigt ont i öronen, och jag har fått sämre hörsel de senaste åren enligt hörseltest), det ska bli skönt att slippa ha dåligt samvete för att de inte får vara ute tillräckligt, samvete för att jag tycker att de är jobbiga när de skriker, slippa vakta så att de inte lägger ägg (och den vara tvungen att vara den elaka som plockar bort äggen), slippa avbryta fågelfajter mellan parvel och Roffe. Samtidigt så blir jag så himla ledsen också, när de inte bara sitter och skriker skriker, när de inte bråkar och drar varandra i fjädrarna då är de helt underbara små personer med alla möjliga egenheter och spännande historier mellan sig. och jag får så dåligt samvete över att de ska få åka långt i bil, och jag får så dåligt samvete över att de ska behöva flytta till okända människor med okända fåglar när det är oss de är vana vid, och jag blir orolig över hur det ska gå med Roffe som är så nervös och svartsjuk av sig och med Barbro som är så följsam när det gäller Roffe, och med Parvel som är aklltid har bott hos oss ända sedan han bara var ett litet ägg och som är den bortskämdaste lilla divan i världen. Jag oroar mig inte för Fina, hon är en tuff brud i lyxförpackning (ja hon är av den dyrare färgen) och hon backar inte för nån och klarar sig alltid. jag kommer att sakna dem och jag kommer att längta efter dem. Vi har haft Roffe sen 2003, det blir sju år, de andra kom 2004 och 2005 om jag minns rätt, parvel är son till Roffe och Klara(som dog 2005). Vi har sett honom ta sina första andetag, sett honom bli matad, sett honom växa, öppna ögonen, få fjädrar, lära sig flyga, sett honom första gången han drack vatten, första gången han åt själv, sett honom bli pappa och ta hand om sina ungar...
Visst, de är "bara djur", men i flera år har de varit familjemedlemmar här. men det här med att de flyttar är bäst för både oss och dem, de behöver mer uppmärksamhet, stimulans och frihet än vad vi kan ge dem och vi behöver mer lugn och ro, att ha dem kvar skulle bara vara missriktad kärlek från vår sida.
Jag följer inte med när de åker, skulle bli för många stopp på vägen med mig med (vet ni hur ofta man kissar i åttonde månaden?) och jag orkar inte heller pga ryggen + att jag har blivit livrädd för att åka längre sträckor med bil ifall det skulle hända något just nu. Så på lördag hade jag tänkt distrahera mig med matlagning och läsning. Ska laga matlådor till frysen som ska ätas i början av föräldraskapet. och jag ska läsa en eller flera böcker. För jag måste distraheras från att fåglarna är borta och jag måste distraheras från att maken ska vara ute och åka på vägarna hela dagen och utsätta sig för vägarnas alla faror.
Parvel när han bara var en månad gammal
jag har väldigt dubbla känslor inför detta, på ett sätt känns det bra, det ska bli skönt att slippa deras illvrål 8idag har de skrikit så att jag har fått ont i öronen, på riktigt ont i öronen, och jag har fått sämre hörsel de senaste åren enligt hörseltest), det ska bli skönt att slippa ha dåligt samvete för att de inte får vara ute tillräckligt, samvete för att jag tycker att de är jobbiga när de skriker, slippa vakta så att de inte lägger ägg (och den vara tvungen att vara den elaka som plockar bort äggen), slippa avbryta fågelfajter mellan parvel och Roffe. Samtidigt så blir jag så himla ledsen också, när de inte bara sitter och skriker skriker, när de inte bråkar och drar varandra i fjädrarna då är de helt underbara små personer med alla möjliga egenheter och spännande historier mellan sig. och jag får så dåligt samvete över att de ska få åka långt i bil, och jag får så dåligt samvete över att de ska behöva flytta till okända människor med okända fåglar när det är oss de är vana vid, och jag blir orolig över hur det ska gå med Roffe som är så nervös och svartsjuk av sig och med Barbro som är så följsam när det gäller Roffe, och med Parvel som är aklltid har bott hos oss ända sedan han bara var ett litet ägg och som är den bortskämdaste lilla divan i världen. Jag oroar mig inte för Fina, hon är en tuff brud i lyxförpackning (ja hon är av den dyrare färgen) och hon backar inte för nån och klarar sig alltid. jag kommer att sakna dem och jag kommer att längta efter dem. Vi har haft Roffe sen 2003, det blir sju år, de andra kom 2004 och 2005 om jag minns rätt, parvel är son till Roffe och Klara(som dog 2005). Vi har sett honom ta sina första andetag, sett honom bli matad, sett honom växa, öppna ögonen, få fjädrar, lära sig flyga, sett honom första gången han drack vatten, första gången han åt själv, sett honom bli pappa och ta hand om sina ungar...
Visst, de är "bara djur", men i flera år har de varit familjemedlemmar här. men det här med att de flyttar är bäst för både oss och dem, de behöver mer uppmärksamhet, stimulans och frihet än vad vi kan ge dem och vi behöver mer lugn och ro, att ha dem kvar skulle bara vara missriktad kärlek från vår sida.
Jag följer inte med när de åker, skulle bli för många stopp på vägen med mig med (vet ni hur ofta man kissar i åttonde månaden?) och jag orkar inte heller pga ryggen + att jag har blivit livrädd för att åka längre sträckor med bil ifall det skulle hända något just nu. Så på lördag hade jag tänkt distrahera mig med matlagning och läsning. Ska laga matlådor till frysen som ska ätas i början av föräldraskapet. och jag ska läsa en eller flera böcker. För jag måste distraheras från att fåglarna är borta och jag måste distraheras från att maken ska vara ute och åka på vägarna hela dagen och utsätta sig för vägarnas alla faror.
Parvel när han bara var en månad gammal
0 Kommentarer
