Ett VIKTigt beslut

Följande utspelade sig den 11/3

Jag hade haft mycket sammandragningar tre kvällar i rad, de gjorde inte ont utan det var bara magen som blev hård. Denna tredje kvällen så skrev jag ett inlägg om det på bloggen, men trodde att det bara var vanliga sammandragningar. På natten fortsatte de, men jag kunde sova. Vaknade strax innan tre för att gå på toa och upptäckte att jag blödde. Då väckte jag min man och ringde till förlossningen eftersom min barnmorska sagt att jag skulle ringa dit om jag fick en blödning. De bad mig avvakta och ringa igen om det fortsatte att blöda. De frågade om jag hade ont, och jag svarade att jag hade sammandragningar som inte gjorde ont. Vi packade förlossningsväskan då på natten, mest för att ha den packad, något jag kände mig stressad över.

Sen gick vi och la oss igen. Jag försökte somna om, men sammandragningarna blev bara tätare och tätare och till slut började de göra ont också. Jag andades mig igenom flera onda ”förvärkar”, några gjorde så ont att jag inte kunde ligga still i sängen. Jag gick upp för att gå på toa igen strax innan kl 6 och såg då att det kom mer blod. Utan att väcka maken ringde jag förlossningen igen. De frågade om sammandragningarna och jag svarade profylaxandandes att de gjorde lite ont och började bli ..flås…lite….flås…jobbiga. de sa att jag skulle komma in på en koll men att det inte var bråttom, jag fick komma när jag ville, antingen på direkten och ringa på klockan i entrén för att bli insläppt eller efter halv 7 då portarna låstes upp. Jag frågade om jag skulle få åka hem efter kollen och de svarade att de inte visste.  Jag väckte maken och vi kom överens om att vänta till efter halv 7 då porten öppnats. Jag fick ondare och ondare och andades mig igenom allt, fortfarande övertygad om att det var förvärkar och att jag skulle få åka hem efter kollen. Vi åkte in, lämnade väskan i bilen eftersom jag tyckte att det var onödigt att släpa med den in bara för kollen. Medan maken parkerade bilen satt jag dubbelvikt i entrén och profylaxandades.  Mina sk förvärkar kom tätare och tätare. Jag stod dubbelvikt utanför dörren till förlossningsavdelningen och flåsade när vi ringde på. Barnmorskan som mötte oss frågade om jag hade ont och jag svarade att det började bli lite jobbigt.

Vi kom in på ett rum, jag fick lägga mig på sängen och de kopplade upp mig mot en maskin som mätte värkar och barnets hjärtljud. Då, vid 7-snåret på morgonen gick vattnet. Då insåg jag att vi nog inte skulle få åka hem. Det blev skiftbyte och det kom in en ny barnmorska som hade en student med sig. Jag fick lustgas och blev undersökt och var öppen 3 cm. jag ägnade närmaste tiden åt att andas lustgas, sitta på en pilatesboll, och ha väldigt täta värkar. Efter ett tag (min tidsuppfattning var dålig så jag vet inte när det var) bad jag att få epidural då lustgasen inte tog lika mycket längre och jag inte fick vila mellan värkarna. Blev undersökt igen och var då öppen 4-5 cm och de började förbereda för epiduralen genom att sätta fast en sån grej på handen som jag skulle få dropp genom. De bestämde att jag skulle få vänta en stund och göra en undersökning till innan jag skulle få bedövningen. Jag väntade (väldigt tålmodigt om jag får säga det själv, det var tur att jag hade min man där som stöd) och undersökningen gjordes en halvtimme- en timme efter och då var jag redan öppen 8 cm och då fick jag veta att det var för sent för epiduralen. Värkarna blev värre och värre och jag sög i mig lustgas som om jag fick betalt för det. under ett litet tag andades jag bara lustgas hela tiden och höll på att somna när jag blev väckt av barnmorskan. Hon sa åt mig att jag måste andas vanlig luft också. I detta skede var jag som helt i min egen lilla värld, jag hörde dem prata, barnmorskan och maken, men jag var liksom inte riktigt med. Jag blev placerad i sängen på sidan med ena benet i en ställning.

 Plötsligt hör jag min man säga till barnmorskan att "nu håller hon på och krystar för fullt här”. Jag fattade inte att det var det jag gjorde, det var som att kroppen skötte det själv, för det kom automatiskt. Barnmorskan sa att jag inte behövde lustgasen längre. jag blev placerad på rygg med benen i en gynställning och med jämna mellanrum så kom krystvärkarna och jag uppmanades att pressa på, men inte skrika. Under några av värkarna skrek jag ändå för det gjorde så int, det kändes som att hela kroppen skulle sprängas. Det kändes nästan värst i huvudet, min bästa liknelse är att det kändes som när man har kräkts jättemycket och inte hunnit få luft mellan kräkningarna utan hela huvudet håller på att gå sönder av syrebrist kändes det.  Mitt i alltihop lyckades jag slita av mig droppgrejjen de satt fast i handen och enligt maken så sprutade det blod, jag märkte själv bara att det blev blött men inte vad det var.

Efter ungefär 20 minuters krystande (makens uppgift, jag hade själv ingen tidsuppfattning) så sa det bara plopp och hela ungen kom ut, 3 timmar efter det att vattnet gick. Alla inklusive barnmorskan blev förvånade. Jag skrek förvånat att det kommit en bebis och fick upp den lite blåaktiga skrikande bebisen på bröstet med en handduk på. En lång stund tittade vi bara på vårt lilla barn innan maken kom på att vi inte visste om det blivit en pojke eller flicka. Vi tittade efter och det var en flicka. Så föddes vår lilla stjärna, då kom vår sol!

Har sovit, halvsittande, drömde att jag trädde på mig någon slags gummiband så jag letade efter det när jag vaknade :D nu har jag ont i huvudet istället, så jag ska försöka lokalisera lite lunch (nyponsoppa blir nog bra) och ta en alvedon och så blir det väl att vila lite till då. Hoppas jag käner mig lite pigagre när maken kommer hem så att man kan komma iväg och handla eller kanske bara gå ut en stund, det skulle vara skönt. har bokat fika med T imorgon, hoppas att jag mår bra då så att det går, skulle sitta fint med lite T-time! : D

Piggar upp mig med en bild av världen som finns gömd under snötäcket och
 önskar att den snart syns igen!

Makens förkylning från helgen verkar ha hunnit ifatt mig nu, vaknade tidigt imorse/inatt med halsont och allt har bara blivit värre under dagen, envis som jag är har jag försökt att städa och fixa ändå, vilket slutade i tårar då jag blev helt slut och insåg att jag aldrig skulle orka bära ut våra sorterade sopor till återvinningsstationen eller totka golvet eller ens lägga in den vikta tvätten i skåpet, känner mig helt utmattad. Skulle ha fikat med en jobbarkompis idag, men har fått ställa in det, känns jättetråkigt för jag såg verkligen fram emot att träffa henne, men det får bli en annan gång. Nu är det bara att hålla tummarna för att bebisen bestämmer sig för att inte födas förräns jag har blivit frisk, har inga krafter till det just nu känns det som. Nu ska jag vilaen stund och samla kraft till att orka hänga den tvätt som just nu centrifugeras i badrummet, sen ska jag hänga tvätten och sen ska jag gå och lägga mig igen. illamåendet från igår hänger kvar idag.

Anna i en 12-13 år yngre upplaga, MED stil!

Det här med klädstil intreserar mig mycket. jag har genom åren haft lite olika stil, men den har oftast varit lite egen. när jag var yngre och gick i högstadiet och gymnasiet så var det ett väldigt experimenterande, och jag pendlade mellan hippie-färgexplosion till punkrock osv, det var kreativt smink och kreativa frisyrer. Numera är jag tråkig och praktisk och känner att jag tappat stilen. jag behöver inspiration till hur man kan tänka kring sin stil och sina kläder egentligen, vad folk inspireras av. jag är inte ute efter att härma någons stil utan mer få inspiration till hur man kan tänka. när jag var inne i min hippie-period så hade jag ju ett koncept jag följde när jag letade kläder på UFF och myrorna och frälsis och HM...sen tillkom mer och mer nitar och läder, sminket gick från färgglatt och peacmärken och blommor i ansiktet till mera svarta kraftigt markerade ögon och knallröda läppar, kjolen gick från lång med volang till kort i läder och nätstrumbyxor, sandalerna byttes mot kängor. Sen pendlade det, gamla saker kom tillbaka, allt mixades.

jag har till Thina och Cecilia ställt frågor i deras blogg om stil, men kom på att det kanske finns fler därute som har lust att dela med sig av era stilar och inspiration, därför lägger jag även ut dessa frågor här i bloggen och hoppas att någon svarar, här i kommentar eller på er egen blogg, gärna med bilder då (i så fall kan ni väl länka i kommentar här?) 

Beskriv din stil

Hur skapades din stil på dig?

Vad hade du för stil innan?

Vilka detaljer är typiskt ”du”?

Hur ser din basgarderob ut?

Hur ”bygger” du din vardagsoutfit?

Hur klär du dig helst till fest?

Vad är dina tankar kring passform, hur framhäver du det du vill framhäva med hjälp av dina kläder?

Var hittar du inspiration till din stil?

Vem har du som smakråd?

Var shoppar du dina kläder och accesoarer?

Vilka material föredrar du? Vilka storlekar prövar du?


Min mardröm är att jag ska fortsätta vara praktisk och bara bli mer och mer praktisk ju mer småbarnsmamma jag blir, att jag ska klippa håret i en "lättskött" frisyr, alltid ha oömma kläder och fortsätta in på det spår gällande ostil som jag redan har börjat ge mig in på.

På kvällarna har jag väldigt roligt åt mina ben som ser ut som att de är svarvade i roliga former, får vatten i dem och även om jag har stödstrumpor och strumpor med lös resår (mina stödstrumpor är så tunna, så jag har vanliga också) så ser man vart strumpresårerna har klämt åt både från stöd strumporna och de vanliga. Fötterna ser inte helelr riktigt kloka ut, mina skor börjar känans riktigt trånga och jag tycker att tårna ser ut som småpotatisar, fast ganska fina småpotatisar eftersom naglarna är målade med guldlack i allafall. har dock sett både värre ben och fötter på andra gravida, så jag är glad att det bara är i den omfattning det är. börjar bli lite kris med min vinterjacka, dragkedjan blir bara svårare och svårare att dra igen och det känns som att jagckan ska sprängas. hade tänkt flytta ut knapaprna i min kappa, men har valt att inte göra det, tror att jag ska kunna ha den under våren, efter graviditeten som den är.

Har börjat fundera lite smått på vad jag ska ha på mig när T gifter sig i slutet av maj, men det är så svårt att planera när man inte vet hur man kommer att se ut i kroppen, i värsta fall får jag börja handla i tjockisrutan igen...zizzi har dock öppnat en affär i ett köpcentrum jag besöker ibland och jag tycker att de verkar ha ganska fina kläder så kanske kan jag klara av den här tjockisruteperioden utan att lida alltför mycket. Synd bara att jag gav bort så mycket till myrorna när jag gick ner i vikt, alla mina jenaskjolar bland annat, de hade kunnat komma bra till pass, men jag får väl skaffa nya. Jeanskjol är så mycket jag, jag brukar alltid ha en jeanskjol i garderoben oavsett vilken storlek jag har. Å andra sidan, om man tänker överkropp så har jag ju nästan bara kläder jag hade innan graviditeten, sånt som skulle vara lite oversize sitter tight nu, men inte obehagligt tight. och fram tills för några veckor sedan kunde jag använda t-shirtar jag inte ens kunde ha när jag var som tjockast när jag inte var gravid, om man tittar på hur kläderna sitter över axlar och ärmhål och sånt så sitter de som vanligt. Har prövat en del som inte gått också, vissa saker går inte över bysten och det lär ju inte gå efteråt helelr när man ska sitta där med sina mjölkmeloner :D jaja, det ordnar sig, jag får väl kanske som sagt var stå ut med tjockisrutorna i början, sen får vi se. Har ingen aning om hur mycket jag har gått upp, har itne ställt mig på vågen sen jag gjorde det hos barmorskan, gången efter glömde hon att fråga om vikten och jag tog inte upp det heller. om jag ska väga mig någon mer gång innan graviditeten är slut tänker jag be att få slippa titta själv på siffrorna, maken elelr barnmorskan får kolla och smussla in dem i hennes dator, fast sden efteråt vill jag veta, för jag tycker att det är spännande att se hur mycket man går ner efter förlossning och så.

Make a pregnancy ticker