Ett VIKTigt beslut

Ni har kanske sett att jag gnällt lite om operationen och vilken tid det tar med all väntan?

Och i min andra blogg har jag skrivit om en samtal som jag väntat på... Idag, eller ja, för 10 minuter sedan så ringde hon, sköterskan, från avdelningen och uppdaterade mig om läget.

Jag kommer inte att bli kallad till samtal för bedömning än, tidigast i november/december - och hon skulle ringa om det blev återbud för någon annan. Så, med det sagt så kan jag säga att min oro och irritation har lagt sig en hel del.
(Det ramlar in remisser hela tiden sa hon, och många andra patienter går ju före - vilket jag helt klart förstår.)

Om jag har tur och blir kallad i november/december så har det alltså gått 2 år - ganska okej ändå med tanke på att det finns dom som väntat betydligt längre... Men samtidigt, segt - ja, det är det.

Blir jag godkänd för operation innebär det operation i vår - eftersom att när man blir godkänd så går det ganska så jäkla fort. Hilfe!

Att åberopa vårdgarantin går inte då kirurgen i Falun valt att låta sina patienter genomgå ett vårdprogram först innan man blir godkänd. D.v.s. gå ner i vikt under 1 år (trots att han säger 6 månader så betyder det 1 år) - och eftersom att andra sjukhus kanske inte har samma vårdprogram eller "krav" så går det inte att åberopa vårdgarantin. Moment 22 helt enkelt.

Enda alternativet är att betala operationen själv, men vem sitter och ruvar på 100.000 -120.000:- liksom?

Ännu gladare blev jag över berömmet jag fick av sköterskan som tycker att jag gjort det jättebra hittills och visat en jämn och fin kurva! Hon sa att jag verkar ha tagit det i en bra takt och det stämmer ju, för jag märker ju själv att den här takten funkar fint för mig. Så jösses, vad glad jag blev! Jag hade förväntat mig (eller ställt in mig på) att hon skulle säga att jag hade gått ner för lite... men inte! Pheeew.

Så nu ska jag fortsätta kämpa och förhoppningsvis visa minus på tisdag då nästa vägning är! Förvisso går jag fortfarande och väntar på min mens (hur länge har jag väntat nu, 14 veckor eller?!) så jag är brödsvullen och jävlig, men mirakel kan ju ske... kanske. Vi får se. Det är inte hela världen om jag går upp något hekto, oftast går man ju ner efter att mensen försvunnit.

Nu måste jag rusa, ska på morgonträff!