Ett VIKTigt beslut

Jag kan väl avslöja att jag inte nådde fram till något mål den här gången heller, och jag kan väl erkänna att jag inte helelr ansträngde mig särskilt mycket för att göra det, andra saker har kommit före, min pappas död har tagit mig hårt och något man inte vet innan man står där är hur mycket tid och kraft det tar i anspråk att vara arvinge. Förutom att man förlorat någon så ska lägenhet  plockas ur och städas, räkningar för den döde ska betalas med hjälp av bankbesök, man ska deklarera för den som är död också (ganska svårt att göra när man inte har koll på en annan persons ekonomi), försäkringsbolag vill ha in en massa uppgifter osv och det är ju saker man inte vill syssla med överhuvudtaget. lägg då till att man är ledsen och nere, har sitt jobb att sköta, har ett eget liv med allt vad det innebär av husdjur och matlagning och städning (och för oss även en flytt snart). Detta har dessutom drabbat mig och min man två gånger på kort tid (den närstående som dog innan min pappa var min mans pappa) + att en hel vecka försvann i januari-februari när min pappa låg dödsjuk i Thailand (men den gången klarade han sig). Vi har drabbats hårt.

Det har tagit på krafterna, vilket också visar sig fysiskt då jag just nu drabbas av allt möjligt: urinvägsinfektion, halsont, förskylning, huvudvärk, tandköttsinflammation och en oerhörd trötthet (jag är så trött så att jag bara sätter mig ner här och gråter ibland för att jag är så trött) och ingenting är klart någonstans så jag ser inget tillfälle till riktig  mental vila på flera månader.

Så är läget.  just nu.

det är viktigt att komma ihåg att just nu inte gäller alltid och jag ser som alltid fram emot ljuset i tunneln och har en grundsyn på livet som är att hur långt ner på botten man än sjunker så finns det alltid en möjlighet att vta sig upp till ytan igen, det gäller att inte ge upp. och det gör jag inte den här gången heller.

Min mans farmor pratar ofta om det är, att livet är som en boxningsring och blir man knockad gäller det att vakna till och resa sig innan 10....(samtisigt som jag hävdar att det ändå är viktigt att låta sig vila fram till 9 om det behövs).

Så jag kämpar på med livet. och hoppas att kunan föra in bra mat, motion och en viktiminskning i det också, gärna idag om det går, för jag tror att det skulle lösa en del extrabekymmer som jag helt enkelt inte orkar tas med varje dag för resten av livet.