Ett VIKTigt beslut

Följande utspelade sig den 11/3

Jag hade haft mycket sammandragningar tre kvällar i rad, de gjorde inte ont utan det var bara magen som blev hård. Denna tredje kvällen så skrev jag ett inlägg om det på bloggen, men trodde att det bara var vanliga sammandragningar. På natten fortsatte de, men jag kunde sova. Vaknade strax innan tre för att gå på toa och upptäckte att jag blödde. Då väckte jag min man och ringde till förlossningen eftersom min barnmorska sagt att jag skulle ringa dit om jag fick en blödning. De bad mig avvakta och ringa igen om det fortsatte att blöda. De frågade om jag hade ont, och jag svarade att jag hade sammandragningar som inte gjorde ont. Vi packade förlossningsväskan då på natten, mest för att ha den packad, något jag kände mig stressad över.

Sen gick vi och la oss igen. Jag försökte somna om, men sammandragningarna blev bara tätare och tätare och till slut började de göra ont också. Jag andades mig igenom flera onda ”förvärkar”, några gjorde så ont att jag inte kunde ligga still i sängen. Jag gick upp för att gå på toa igen strax innan kl 6 och såg då att det kom mer blod. Utan att väcka maken ringde jag förlossningen igen. De frågade om sammandragningarna och jag svarade profylaxandandes att de gjorde lite ont och började bli ..flås…lite….flås…jobbiga. de sa att jag skulle komma in på en koll men att det inte var bråttom, jag fick komma när jag ville, antingen på direkten och ringa på klockan i entrén för att bli insläppt eller efter halv 7 då portarna låstes upp. Jag frågade om jag skulle få åka hem efter kollen och de svarade att de inte visste.  Jag väckte maken och vi kom överens om att vänta till efter halv 7 då porten öppnats. Jag fick ondare och ondare och andades mig igenom allt, fortfarande övertygad om att det var förvärkar och att jag skulle få åka hem efter kollen. Vi åkte in, lämnade väskan i bilen eftersom jag tyckte att det var onödigt att släpa med den in bara för kollen. Medan maken parkerade bilen satt jag dubbelvikt i entrén och profylaxandades.  Mina sk förvärkar kom tätare och tätare. Jag stod dubbelvikt utanför dörren till förlossningsavdelningen och flåsade när vi ringde på. Barnmorskan som mötte oss frågade om jag hade ont och jag svarade att det började bli lite jobbigt.

Vi kom in på ett rum, jag fick lägga mig på sängen och de kopplade upp mig mot en maskin som mätte värkar och barnets hjärtljud. Då, vid 7-snåret på morgonen gick vattnet. Då insåg jag att vi nog inte skulle få åka hem. Det blev skiftbyte och det kom in en ny barnmorska som hade en student med sig. Jag fick lustgas och blev undersökt och var öppen 3 cm. jag ägnade närmaste tiden åt att andas lustgas, sitta på en pilatesboll, och ha väldigt täta värkar. Efter ett tag (min tidsuppfattning var dålig så jag vet inte när det var) bad jag att få epidural då lustgasen inte tog lika mycket längre och jag inte fick vila mellan värkarna. Blev undersökt igen och var då öppen 4-5 cm och de började förbereda för epiduralen genom att sätta fast en sån grej på handen som jag skulle få dropp genom. De bestämde att jag skulle få vänta en stund och göra en undersökning till innan jag skulle få bedövningen. Jag väntade (väldigt tålmodigt om jag får säga det själv, det var tur att jag hade min man där som stöd) och undersökningen gjordes en halvtimme- en timme efter och då var jag redan öppen 8 cm och då fick jag veta att det var för sent för epiduralen. Värkarna blev värre och värre och jag sög i mig lustgas som om jag fick betalt för det. under ett litet tag andades jag bara lustgas hela tiden och höll på att somna när jag blev väckt av barnmorskan. Hon sa åt mig att jag måste andas vanlig luft också. I detta skede var jag som helt i min egen lilla värld, jag hörde dem prata, barnmorskan och maken, men jag var liksom inte riktigt med. Jag blev placerad i sängen på sidan med ena benet i en ställning.

 Plötsligt hör jag min man säga till barnmorskan att "nu håller hon på och krystar för fullt här”. Jag fattade inte att det var det jag gjorde, det var som att kroppen skötte det själv, för det kom automatiskt. Barnmorskan sa att jag inte behövde lustgasen längre. jag blev placerad på rygg med benen i en gynställning och med jämna mellanrum så kom krystvärkarna och jag uppmanades att pressa på, men inte skrika. Under några av värkarna skrek jag ändå för det gjorde så int, det kändes som att hela kroppen skulle sprängas. Det kändes nästan värst i huvudet, min bästa liknelse är att det kändes som när man har kräkts jättemycket och inte hunnit få luft mellan kräkningarna utan hela huvudet håller på att gå sönder av syrebrist kändes det.  Mitt i alltihop lyckades jag slita av mig droppgrejjen de satt fast i handen och enligt maken så sprutade det blod, jag märkte själv bara att det blev blött men inte vad det var.

Efter ungefär 20 minuters krystande (makens uppgift, jag hade själv ingen tidsuppfattning) så sa det bara plopp och hela ungen kom ut, 3 timmar efter det att vattnet gick. Alla inklusive barnmorskan blev förvånade. Jag skrek förvånat att det kommit en bebis och fick upp den lite blåaktiga skrikande bebisen på bröstet med en handduk på. En lång stund tittade vi bara på vårt lilla barn innan maken kom på att vi inte visste om det blivit en pojke eller flicka. Vi tittade efter och det var en flicka. Så föddes vår lilla stjärna, då kom vår sol!