Känslosug
"Det som sätter igång suget hos mig främst är nog uttråkning. Jag äter när jag inte har något att göra. Eller så är det när jag tycker jag är "värd" det. Om jag har mens, jobbat mycket osv." Skriver Emma som har åtagit sig min utmaning igår.
Och det känner man väl igen sig i? I alla fall jag helt klart. Andra känslor som får mig att äta dök också upp under diskussionerna på viktväktarmötet igår: Ilska, Stress, trötthet, att man är ledsen, att man är glad...rastlöshet. Oro hör också till mina sugtriggers.
Ska man analysera det jag just skrivit (och det ska man eftersom jag är en analyserande typ) så kan man kanske bryta ner det till fyra olika användningsområden av mat:
Sysselsättning vid uttråkning, rastlöshet, oro. Ätandet ger en något att ägna sig åt. Och det piffar upp en grå torsdag.
Lugnande vid Ilska, stress, oro. Ätandet ger en något trevligt att göra.
Tröst vid Ilska och när man är ledsen eller när man har det allmänt jobbigt.
Belöning/Firande när man är glad och är värd något extra. Något gott sätter guldkant till vardag och till fest.
Själv har jag fallit i alla ovan uppräknade fällor. Det skäms jag inte för det känns mänskligt, men inte hälsosamt att i varje känslostund ta till mat som någon slags lösning/botemedel.
Min hjärna och kropp fungerar på två sätt när det gäller sug i samband med känslor,
Antingen så paktar mina händer och min mun ihop sig, lämnar hjärnan utanför, och det är först när en hand sträckt sig mot en skål, grabbat något, stoppat det i munnen och munnen har tuggat och svalt, som hjärnan märker av en blodsockerstigning, vaknar till ur sina tankar och utbrister "nej, nu blev det sådär igen". I denna situation kan hjärnan sen själv haka på och utbrista "Det är lika bra att äta upp hela skålen, den här dagen är ju ändå förstörd, jag får börja om imorgon."
Eller så leder hjärnan en medveten kampanj där varje känsla registreras och varje problem registreras och lösningen på problemet är att det finns en påse chips i skafferiet. Hjärnan har en telepatisk dialog med chipspåsen som frestar hjärnan som ormen i paradiset. Hjärnan manipulerar med sig resten av kroppen och alla delar av kroppen tycker att hjärnan och chipspåsen har rätt, tills efter det att chipspåsen är uppäten och känslan eller problemet kvarstår. Men det är glömt tills nästa gång. Ett exempel på hjärnans dialog med sig själv kan i detta senario vara "När man har mens måste man väl få unna sig något gott", "det är så synd om mig som måste skriva på min uppsats. Då MÅSTE man väl i alla fall få UNNA sig något". "Nu när jag varit så duktig och städat måste jag väl i alla fall få unna mig något gott". "jag är inne i en period då jag är sååå trött. Då måste man väl i alla fall få unna sig något gott för att pigga upp sig", "jag är så stressad och hinner verkligen inte laga mat, då måste jag väl få ta en hamburgare med strips" osv osv i all oändlighet.
Och när något roligt händer. Då förvandlas Hjärnan till Carl-Jan Grankvist och vill genast slita fram en flaska champange (eller i alalfall en trevlig tårta, lite glass, en god chokladbit, varför inte lite äppelkaka...)
jag stannar lite här. det blev ett långt inlägg. jag återkomemr med ett inlägg med förslag på hur man ska tackla dessa känslor.
