Ett försenat aprilskämt?
Visst sitter mitt överviktsproblem till största delen i hjärnan, men jag skulle aldrig göra en hjärnoperation för att komma till rätta med det. Där går verkligen min gräns. men kanske kan det vara vad som behövs för andra människor? jag tycker att det låter helt galet, men för vissa kanske detta är livsnödvändigt? jag vet faktiskt verkligen inte vad jag ska tycka... man kan vara hur påläst som helst om vad man ska och inte ska äta, man kan få all möjligt tillgänglig hjälp i form av kostråd och magsäcksoperationer, men så länge det sitter i hjärnan så lär det bli svårt att bekämpa. Själv ryser jag av bara tanken på att någon skulle göra någonting överhuvudtaget med min hjärna, den har sina fel och brister ibland, men jag skulle inte vilja ändra den för allt i världen, det är min bästa del av kroppen...
Helt säkert är i allafall att jag tycker att man är på rätt väg för många av oss som vill gå ner i vikt om man fokuserar (minst) lika mycket på hjärnan som på kost och motion.
Fy fan vad sjukt... nä, där går även min gräns. Okej att jag gick långt med min fetma att operera mig, men hellre magen än skallen!
Nej, det finns för fan gränser. Att låta skriva in sig på slutna avdelningar, där den enda tillgång till mat är då den serveras, vore ett alternativ för de vars vikt ändå hindrar dem från att leva. Det skulle knappast kosta mer att hålla i en sådan än det ökade antalet operationer med tanke på hur många som åker in och ut på psyket.
Galet! Jag skulle inte ta risken att eventuellt bli en grönsak bara för att bli smal, nej fy.. det finns nog bättre lösningar bara man forskar lite mer ingående på beteenden och sug. Bitten Johnssons behandlingshem för sockerberoende skulle ju kunna varit nåt, men det finns inte längre tror jag?
