Ett VIKTigt beslut

Det här är en lång berättelse, så avsätt tid...

Dag 1, Inskrivningsdagen

Avfärd från Avesta vid 11-tiden och det blev en mycket nervös bilresa. Efter halva vägen var vi tvungna att stanna då jag höll på att kräkas av nervositet, men efter lite (mycket) luft och djupa andetag så gick det bättre. Kommer fram ca 12 till Falu lasarett så jag är lite tidig då inskrivningen är 12.30.

Lite kisspaus och sen hissen upp tillsammans med mamma och pappa. Givetvis finns det ingen skylt där det står var Kirurgens inskrivning är, utan bara skyltar till Onkologen och Läkarexpeditionen - så jag kliver in på Läkarexpeditionen och ska fråga och vem möter jag där - jo, min kirurg, haha!

Han undrar var vi ska och så visar han oss, och säger till personalen att dom måste ändra skylten inifrån Onkologen (där inskrivningen ligger) eftersom den inte syns.

Det blev lite väntan som kändes som en evighet, och jag blev nervösare och nervösare... Svetten lackade, muntorrheten blev extrem, hjärtat rusade och jag bleknade alltmer.

Sen blev jag inkallad av en sköterska för att ta vikt, EKG, blodtryck och blodprover. Och givetvis visade mitt EKG att jag var stressad och nervös, men blodtrycket var i alla fall okej. Blodproverna gick inte så bra så dom fick ringa efter en "specialist" = en sköterska som vet hur man sticker en stackars nervös svårstucken sate som mig... Första försöket och hon får tre rör. Imponerande!

Sen blev det mer väntan och då åkte mamma och pappa hem, och då var det nära att jag bröt ihop totalt - men jag höll tillbaka tårarna och ville visa mig stark även fast mamma sa i efterhand att det syntes lång väg hur nervös jag var...

Sen blev det träff med narkosläkare och jag frågade massor med frågor eftersom narkosen var den bit som gjorde mig mest rädd och nervös, men hon lugnade mig bra och jag fick svar på det mesta vilket behövdes. Och efter att jag pratat med henne blev det mer väntan innan jag fick träffa en läkare som skrev in mig (tror jag) + ville lyssna på hjärta och lungor. Vi gick igenom frågor och funderingar och sen var det inte så mycket mer.

Efter ytterligare lite väntan så fick jag följa med en sköterska till avd. 15 där jag sen skulle ligga inne, men där fanns det inga sängar lediga så jag blev visad till dagrummet där jag fick ta fika. Där blev det lite vatten och ett äpple (som tog sju evigheter att få i sig p.g.a. nervositeten).

Träffade två andra kvinnor där som skulle opereras på tisdagen och som heller inte fått någon plats, så vi pratade en bra stund innan vi till slut fick våra rum strax efter kl. 16.

Åt middag vid 17 tillsammans med kvinnorna jag pratade med tidigare, sen kom kirurgen och pratade lite till och sen gick jag till mitt rum där jag stannade runt en timme.

Kollade lite på TV i dagrummet och sen fick jag första Fragminsprutan vid 20, och efter det ringde jag mamma och sa god natt. Sen bäddade jag ner mig och läste Marian Keyes för att förskingra tankarna, men gick det bra? Nej.

Frågade sköterskan vid 22 om jag kunde få en tablett att somna på och det fick jag, men den funkade inte så bra så jag vaknade redan vid 4...

Dag 2, Operationsdagen

Vid 5 vaknade "grannen" och då låg vi uppe och pratade fram till 6.30 då jag fick gå och duscha med Hibiscrub. Efter det var det dags att svälja lite mediciner och en hutt lugnande och sen fick jag lägga mig igen.

Blev nerrullad till operation och fick ligga i ett "väntrum" tillsammans med många andra och vänta, och tänkte "jaha, undrar vad han ska göra och vad ska hon göra" och "titta, hon är gravid". Jag ville grina och skrika, men det gick liksom inte!

Vid halv åtta-åtta blev jag ivägrullad av två söta sköterskor som babblade massor med mig och jag minns att jag svarade "ja" på allt dom sa och att jag var väldigt medgörlig, haha. Dom förklarade allt dom gjorde och var väldigt förklarande. Sen sprutade dom in något medel som skulle göra mig yr, och jo tack - det blev virvelvind gånger tusen - och sen kom en mask över munnen och allt blev svart.

Vid strax före tolv blev jag väckt på uppvak då dom ville att jag skulle vakna. Allt snurrade, jag var extremt muntorr och smärtan! Den smärtan! AJ!

Seriöst, jag hann tänka att jag ångrade mig mer än hundra gånger och att jag hellre ville packa ner mig själv i en kista än att ha så ont. Förvisso får man morfinsprutor men dom hjälper ju inte mer än i två timmar eller nåt. Dessutom sover man oroligt, blir dåsig och får konstiga drömmar.

När det känns som att man sovit i 6 timmar har man i själva verket sovit 2... Så det blev mycket somna, vakna, dåsa, få spruta, somna, vakna, dåsa, få spruta... Dessutom togs blodtrycket automatiskt (en gång i timmen eller nåt?) så då vaknade man med ett ryck då den jävla apparaten drog igång och klämde av en halva armen. Dessutom stack folk en i armarna hela tiden och ville ha blodprover. (Jag är blårödgulgrön lite överallt, för att inte tala om blåmärkena på magen efter sprutorna...)

På eftermiddagen väcks jag av en sköterska som säger att min mamma ringt och att hon hälsar, hon hade varit så orolig och ville veta hur allt hade gått. Jag minns bara att jag flämtade "mamma, vad bra" och sen dåsade jag till igen.

Jag fick ligga och hålla i en flaska munspray eftersom det kändes som om jag hade käkat sand i en vecka. Jag trodde att den smakade gott men i själva verket var det inte gott alls...

Till råga på allt så tvingar sköterskorna en att vända sig i sängen! Jag ville slå dom med något hårt när dom sa så. Det gick ju att vända sig med lite hjälp men fy FAN vad ont det gjorde och jag trodde ju såklart att jag skulle spricka (det kändes så!), men dom förklarade (säkert tusen gånger) att det kunde inte hända och jag skulle inte behöva vara orolig... Brrrr... usch!

Mer än så hände inte den dagen.

Dag 3, Upp och hoppa

Vaknade vid halv sju och blev tvättad vid 7 samt fick borsta tänderna vilket var otroligt ovanligt men väldigt uppfriskande eftersom man smakade apa i munnen. Var extremt trött och yr och ville inte alls vara vaken. Rullades sen iväg till avdelningen och min sal och det var en skumpig och yr färd.

Katetern togs bort (sviiiid!) och jag somnade ganska snabbt men vaknade av att sjukgymnasten ville ha upp mig från sängen. Bara att få benen över kanten var en historia för sig, men det gick ju till slut. Men yrseln! Det känns inte som fylla, utan mer som att man har åkt karusell lite för mycket... Gick några bebissteg och sen la jag mig igen.

Lite senare vaknade jag av att jag var kissnödig och får hjälp in på toaletten, och vad upptäcker jag där? Jo, att jag har fått mens! Jag dööööööör. Som om det inte räcker med allt annat djävulskap så ska jag få mens mitt i alltihopa! Sköterskorna lugnar mig och säger att jag har ju spänt mig så länge och det är inte konstigt, sen kan man blöda lite extra p.g.a. sprutorna. Djup suck!

Och sjukhusbindor är inte roliga. Alls. Sjukhusbindor tillsammans med sjukhustrosor är ännu värre.

Nåväl. Min tanke var att om jag har överlevt operationen så kan jag fasen stå ut med lite (mycket) mens. Dessutom tvingade mensen upp mig lite mer ur sängen än om jag inte skulle haft den.

Försökte dricka lite vatten teskedsvis men usch, så äckligt! Fick kanske i mig 1 glas vatten på hela dagen, annars sov jag mest eller stapplade in på toaletten med droppställningen som man slog i lite överallt, inte bara tårna...

Dag 4, Mat!

Idag skulle jag få börja med soppor samt få träffa dietisten.

Men jag fick börja med saftsoppa och det var ljuvligt. Ljuvligt med smak i munnen och gott med något kallt. Det gick bättre än väntat och vid lunch fick jag fisksoppa som var svår att få ner, men det gick. Och det tog sin tid. Jag tror att 1 dl tog runt 30-40 minuter.

Fick träffa dietisten en stund och fick lite papper och vi pratade lite. Sen kom en ny sjukgymnast som tog upp mig och gick några meter med mig i korridoren, och det var inte skönt men nyttigt såklart.

På kvällen kom min bror, hans sambo och deras son och hälsade på vilket var jätteroligt, men jag var inte så pigg så jag låg hela tiden. Och stackars lillkillen blev livrädd och helt stel, och ville inte alls gå fram till mig och säga hej eller ens vinka till mig, haha! Efter en halvtimme pep han ur sig "åka heeem". Lillgrisen!

Försökte kolla lite på TV senare (från sjukhussängen) men dom där skidåkarna blev till 400 skidåkare i hela rummet så jag sov istället.

Dag 5, Va, ska jag äta knäckebröd?!

Känner mig mycket piggare och orkar till och med duscha! Så jäkla behövligt. Håret var inte bara trassligt utan flottigt a´la olivolja... Efter duschen däckade jag förvisso en halvtimme men inte så konstigt då man är nyopererad.

Får träffa dietisten igen som berättar att jag ska börja äta knäckebröd idag! Va? Men sagt och gjort så åt jag knäckebröd och det var tuggigt men gott. Lite svårt att svälja då man inte får dricka till maten men jag tjuvade och tog några miniklunkar ändå.

Vid 11 kommer mina föräldrar och jag börjar böla en liten stund. Vadå känslig... men mamma och pappa är ju mamma och pappa!

Vi pratar massor, samtidigt som det kommer sköterskor, läkare och personal hela tiden och babblar. Får mina papper på recept och sjukskrivning, får träffa en av kirurgen som berättar att allt gått bra m.m. Skönt! Om jag mår lika bra imorgon får jag åka hem berättar läkaren, och det vill jag förstås!

Efter att mamma och pappa åkt hem så äter jag lite till, vilar, läser tidningar, lyssnar på musik (för första gången den veckan, ljuvligt!) o.s.v. Mår ännu bättre efter att mamma och pappa varit där.

Har förstås lite ont och får Panodil brus och det är inte gott kan jag berätta! Det smakar som parfymerad bajskorv... Men det är ju bara att tvinga i sig, för man vill ju inte ha ont precis.

Resten av dagen tickar förbi sakta men säkert.

Dag 6, Hemfärd!

Har sovit som en kratta men orkar ändå upp för både frukost och dusch. Plockar i ordning ganska mycket och är förväntansfull på att få komma hem.

Vilar ganska mycket och pratar en hel del med sköterskorna. Tycker att dagen segar sig förbi men till slut närmar sig klockan 13.30 då pappa dyker upp och hjälper mig att bära min ryggsäck till bilen. Säger hejdå till några av sköterskorna och sen är det ut i friska luften! Otroligt skönt att få dra i sig frisk luft och få röra lite mer på benen även om det är stelt, ömt och ovanligt.

Bilresan hem var skumpig och lång, och jag var helt slut när jag kom hem till mamma och pappa där jag nu spenderar min tid i ca 1-2 veckor.

Äntligen hemma!