I väntan på lugnet
Ska egentligen plugga nu (och ska göra det snart också) men jag sitter här och nojjar över viktväktarna. Första mötet idag sen veckan före jul och jag tror att jag har gått upp, det känns så i kroppen. Och egentligen spelar det ingen roll på det sättet att man får ju inte skäll eller så, men ändå, jag är sån att när jag redovisar något så vill jag redovisa bra, jag är en sån som känner mig som en stor bluff om jag inte kan prestera och jag är en sån som alltid sätter upp alldeles för höga krav på mig själv och sen blir arg på mig själv när jag inte når upp till mina egna förväntningar.
Fastän att jag vet att jag inte är en dålig människa så känner jag mig alltid som en sån, jag vet inte varför. Blev mobbad 8 år under skoltiden så det kanske är biverkningar av det. Ändå så har jag så pass gott självförtroende att jag tror att jag ska klara allt alltid.
Därför är jag konstant stressad. Ibland känns det som att jag står på en balansbräda på ett skepp mitt i en storm och skeppet åker snabbare än ljusets hastighet och jag står där och ska jonglera med facklor och knivar fastän jag aldrig har jonglerat i hela mitt liv och ändå tror jag att jag ska klara av det samtidigt som jag vet att jag inte kan, och runtomkring bara brusar allting och jag försöker hålla huvudet kallt och lösa jongleringsproblematiken. Just nu är vikten en av de viktigaste facklorna, min uppsats en av de vassaste knivarna och sen är det så mycket annat som jag egentligen inte behöver oroa mig för, men som jag på något konstigt sätt ändå oroar mig för. Och av någon du anledning så är jag så rädd för att tappa viktfacklan just idag, fast det egentligen inte spelar någon roll, om den faller och elden slocknar. det är bara att plocka upp den och tända en ny eld. Jag skulle kunna ta den i ena handen, uppsatskniven i den andra och be att få stiga av skeppet och stå still på fast mark utan att någon skulle förebrå mig eller tycka att det var konstigt.
Men så gör man inte om man är Anna. Man ser sig om efter fler facklor och knivar att jonglera med. Man oroar sig i onödan. Man får för sig att man måste vara med och balansera, annars kan inte världen snurra. Och man sitter här och är rädd för att visa nåt kilo för mycket på vågen hos viktväktarna, fastän ingen skulle förebrå en (det har faktiskt varit jul och nyår), ingen skulle skälla och man har dessutom betalat för att få vara där.
Hur slappnar man av?
Ja, hur slappnar man av?
För mig handlar det om att använda sig av tankens kraft. Det är inte lätt, men det går med mycket övning. Det handlar om att omvända negativa tankar till positiva alternativt försöka se något positivt i det som sker (det går ju givetvis inte med allting, men med det mesta).
Avslappningsövningar är en annan grej och promenader är en tredje.
Vad gäller vikten så har jag också gått upp. Vägde mig på min knäppvåg och den visade +1 kg sen 22/12, nu är det nog +2 kg eftersom jag äter mina hormontabletter. Men det är inte hela världen.
Jag vet vad det beror på och då är det okej.
Håller tummarna för att det går bra på mötet idag! :)
Jag, håller med. Tror du inte det är för att dom vill ha uppmärksamheten själva? Vad duktiga ni ärler Är ni två som bloggar? Det är vi, jag (Bettan) & Emma så det kan komma två kommentarer ibland..Ha en bra dag...Kram
Lian: dina tummar hjälpte! ja jag måste nog öva mig mer i att sluta ta hela världen på mina axlar och lära mig att det är okej att göra fel ibland. Fick en avslappnings-cd av mamma i födelsedagspresent, men har inte ens lyssnat på den än, kanske är dags snart. Promenader är verkligen avslappnade, när jag var tonåring gick jag en -två "ångestproemander" om dagen en period, bara för att kunna slappna av och varva ner.
Bettan: tack för berömmet!
Lian :D :D :D
