Ett VIKTigt beslut

Min mormor dog i Fredags. Det är på grund av detta som jag inte skrivit något här i bloggen. jag har nämligen inte klarat av att sätta mig ner och skriva just de orden och därigenom erkänna att det har hänt, och jag har kännt att det skulle kännas konstigt att skriva om andra saker och inte nämna detta. vi fick reda på det när vi precis hade packat in i bilen och skulle åka iväg på vår efterlängtade Göteborgsweekend.

Det kanske verkar jättekonstigt i folks ögon att vi åkte ändå, men jag valde att göra så efter att ha pratat igenom det med man och med min mamma, som verkligen på riktigt insisterade på att vi skulle åka dit och inte hem till henne vilket var min första impuls. Det känndes bra att få åka och krama min kusin A-K i Göteborg också, hon har ingen släkting i närheten där, och var såklart även hon jätteledsen över det här med mormor.

Mest tror jag att vi åkte för att jag inte klarade av att ta in vad som hänt, jag har försökt förtränga det in i det sista, och jag vill helst inte tänka på det eller prata om det nu heller, det är för mycket. Mormor var gammal, mormor var sjuk i perioder, jag vet det. Men det är så svårt att gå med på att mormor är död, för mig var hon odödlig, hon skulle alltid finnas där, baka bullar och skratta sitt hesa skratt. Mormors kök har under hela mitt liv fungerat som ett torg i en liten by, det har varit där alla i släkten har gått, man har fått sig lite fika eller en bit mat, pratat lite, träffat andra i släkten, eller som barn blivit omplåstrad, fått höra en historia eller två om hur det var förr, titttat på när mormor har bakat eller lagat mat. mormor var mer än en människa i släkten, hon var en grundplåt. och hon var den snällaste lilla tant ni kan tänka er, hon var älskad och omtyckt av alla och dömde aldrig någon annan, jag har aldrig hört mormor yttra ett ont ord om någon, hon bara bjöd in folk, gav dem en bulle och lite kärlek.

En gång när mormor var sjuk skickade hemköp som var hennes stammisaffär blommor till henne, det kan kanske skvallara lite om hur omtyckt mormor var. Det ska tydligen ha varit grannar på gården där mormor bodde som började storgråta när de fick veta att hon dött, det kanske vittnar lite om hur omtyckt mormor var. Alla kände mormor. Jag och många av mina kusiner växte upp på mormors gård, vi bodde där och var grannar och sparng in och ut i varandras och mormors lägenhet. Mormor skrattade alltid, hur sjuk hon än var.  Sista gången jag pratade med henne drågade jag hur hon mådde och hon räknade upp lite krämpor, sen sa hon "Äh, det är bara skit med gamla kärringar" och så skrattade hon sitt hesa skratt.

 Mormor älskade barn, födde 8 själv, har massor av barnbarn, och flera barnbarnsbarn och hon älskade allihop. När jag pratde med henne i telefonen fick jag redogöra för allt som dottern gjort och man hörde hur mormor njöt av att höra det. Hur ledsen jag än är kan jag inte låta bli att vara lite glad för mormors skull, hon fick dö precis som hon ville, hemma, i sin egen säng, i sömnen. Hon var livrädd för sjukhus och för att hamna "på hem".  Men jag tycker synd om morfar, att hitta sin livskamrat senda 54 år död i sängen...det kan inte vara en lätt sak.


Mormor var en feeder, hon älskade att göda folk med bakverk och god mat, hon lagade alltid mat för ett kompani ifall någon skulle titta förbi. Och jag har väl gödit mig själv under dessa dagar kan man säga, det är så jag har hanterat det här med mormor, förtängt det och ätit godis istället, så på söndag lär plusset bli mer än 100 gram, men jag får ta det.

Själv var mormor pytteliten, hennes rullator räckte mig bara upp till knäna, och jag är inte särskilt lång själv. när jag var liten sa jag att om mormor krympte mer så kunde hon få bo i mitt dockskåp.

Nu hoppas jag att mormor har det bra där hon är, att någon passar upp på henne med kaffe och bullar och att hon får bo i ett stort palats och att hon skrattar lika mycket.