Ett VIKTigt beslut

Ååååååå jag är så chokladsugen.

så går det när man svävar ut för mycket andsra dagar, då får man börja om med att kämpa mot de värsta sugen, ni vet, de som minskar av efter hand när man vänjer av kroppen.

pratade med en kompis idag och har beslutat att införa "veckans pralin". vi har nämligen en finfin chokladaffär här i stan som säljer smarriga handgjorda lyxiga praliner. Så mitt mål blir att testa igenom sortimentet, en pralin i veckan, om jag kan passa in den i min pintsbudget såklart. och om jag pluggat duktigt! kanske kan jag få till någon slags bild av den också.

Imorgon får jag inte glömma att ta med min kupong som ger mig ett häfte om att "äta borta" när jag går till viktväktarna, jag hade tänkt att få det förra gången, men glömde naturligtvis kupongen hemma, och så gick det ju som det gick, jag gick fram som en kalv på grönbete bland bullar och kakor...

jag måste bara berätta  att vifick världens finaste brickbord av mamma när vi var där, hon tyckte att det passade bättre i vår lägenhet. det är nog jättegammalt tror jag och gjort i mässing eller koppar eller nåt sånt blankt, mamma har fått det av brorsan som tänkte slänga det, och jag tror att han i sin tur fått det av någon kompis eller så. Det är så i vår släkt, alla saker går ett varv innan de eventuellt slängs, nästan allt man ska kassera kan placeras hemma hos någon annan. Ta bara det här med det svarta soffbordet. jag minns inte vem som hade det från början, men jag har kunnat spåra det så att det fanns hos mormor och morfar, hos min moster, hemma hos mamma och mig och hos brorsan under olika tidsperioder, innan det vandrade vidare. En rolig grej med det där är att en kompis på något konstigt sätt kände igen den soffa hon låg och hånglade i hemma hos sin pojkvän. förklaingen kom en dag när soffan av någon konstig anledning togs upp och det visade sig vara min gamla soffa från mitt flickrum, som våran katt kissat ner så att vi inte ville ha den kvar. den rengjordes så got man kunde och hamnade på vinden i väntan på sitt öde, som tydligen utgjordes av att min bror hade en kompis som fick den och kompisen blev sen ihop med min kompis.

nu bjöd jag er på lite surr såhär på onsdagen. nu ska jag ringa min man och höra efter om han är påväg hem från jobbet än.

konstaterade i mit förra inlägg att mat får tjäna som:

Sysselsättning Lugnande Tröst  och Belöning/Firande.

Nu vill jag fundera över vad man kan göra istälelt för att slentrianmässigt ta till maten för dessa ändamål.

Sysselsättning
Att äta när man har tråkigt kan fylla två funktioner som jag ser det. det ger en något att göra och det ger en något som gör tråkigheten till en mer gyllene tid, i allafall för stunden. jag beskrev i inlägget innan hur mina händer i hemlighet samarbetade med min mun i dessa lägen. och har kommit fram till att man måste göra något som känns roligt (för att få den gyllene känslan) och som uppehåller mun och/eller händer. vad denna sysselsättning skulle kunna vara är ju upp till var och en. Själv kan jag tänka mig att handarbeta eller pyssla, skriva, rita för att händerna ska få sitt. Sjunga för att munnen ska ha något att göra (svårt att sjunga med mat i munnen vet den som någon gång lurats att vissla med munnen full av kex).Tränar man så är ju risken inte så stor att man samtidigt äter en chokladkaka men endorfinerna kommer igång och belönar en och får en att må bra. kort sagt något som är roligt men som också hindrar en från att samtidigt äta, jag älskar att läsa elelr titta på film, men det är superlätt att äta under tiden.

Lugnande
Är man stressad så kanske man behöver en paus från det man håller på med. men det är inte alltid realistiskt att det ska fungera, blir jag stressad på jobbet kan jag inte bara gå ifrån . Men kanske kan man jobba på att ta reda på varför man blir stressad och försöka minska stressen i det stora hela. Händer en grej som stressar upp mig är det inte så farligt, jag jobbar nästan bäst under press. <men därimot är jag väldigt stressad i mig själv, jag har en menatl stress som jag ständigt och jämt känner av. Ni vet hur det känns när man inte kan sova, man sover nästan, men det är mer som en halvslummer. ungefär så är det med mig jämt. jag kanske ser ut som att jag är lugn och avkopplad utanpå, men inuti bara brusar det av tankar på allt jag måste göra och vara och tycka och hinna och allt jag inte gjorde. Den sortens stress kan driva en männsiak både till vansinne och till kylskåpet. vad kan man göra åt det då? Tips man snappat upp omring sig verkar ju vara att lyssna på avslappningsband, meditera, träna, få massage osv. Fast det är inte så lätt att ta sig för sånt när man är stressad, för man hinner ju inte, fastän man hinner.

Tröst
Det är inte roligt att vara ledsen, eller upprörd eller arg. man vill vara glad. jag blir glad av glass. och ledsen av att gå upp i vikt. Och glad av glass. och ledsen... istället för att ta till mat som tröst skulle man kunna: Ringa någon och prata om varför man är ledsen/arg, titta på en rolig film eller läsa en rolig bok, sova en stund, umgås med någon man tycker om...

Belöning/firande
Vill man ens ta bort mat som firande? Själv har jag väldigt svårt att föreställa mig ett födelsedagskalas utan något att äta. kanske kan man lösa detta genom att antingen inte fira allt så ofta, eller att fira med nyttigare mat eller träna och förbereda sig inför ett firande man vet ska komma så att man kan äta det man vill utan att bry sig.
När det gäller belöning kan man belöna sig med något annat än mat. Själv tänker jag köpa en jättefin prydnadshund jag sett i en affär när jag gått ner 5 kg (från viktväktarbörjan) och hållit nedgången minst två veckor. Om hunden finns kvar, de verkar bara ha en i affären....


och att äta något nyttigare än choklad eller chips när suget kommer om inget annat hjälper elle rom mman inte har möjlighet att sätta sig och sticka, kan väl det också vara en bra lösning. Det är inte alltid det hjälper (vad är väl morötter jämfört med en chokladask?

Och att på regelbunden basis faktiskt äta lite onyttigheter kontrollerat, då kanske man inte saknar det lika mycket, hjärnan kanske inte skriker chips lika mycket om man åt chips igår...tillexempel.

"Det som sätter igång suget hos mig främst är nog uttråkning. Jag äter när jag inte har något att göra. Eller så är det när jag tycker jag är "värd" det. Om jag har mens, jobbat mycket osv." Skriver Emma som har åtagit sig min utmaning igår.

Och det  känner man väl igen sig i? I alla fall jag helt klart. Andra känslor som får mig att äta dök också upp under diskussionerna på viktväktarmötet igår: Ilska, Stress, trötthet, att man är ledsen, att man är glad...rastlöshet. Oro hör också till mina sugtriggers.

Ska man analysera det jag just skrivit (och det ska man eftersom jag är en analyserande typ) så kan man kanske bryta ner det till fyra olika användningsområden av mat:

Sysselsättning vid uttråkning, rastlöshet, oro. Ätandet ger en något att ägna sig åt. Och det piffar upp en grå torsdag.

Lugnande vid Ilska, stress, oro. Ätandet ger en något trevligt att göra.

Tröst vid Ilska och när man är ledsen eller när man har det allmänt jobbigt.

Belöning/Firande när man är glad och är värd något extra. Något gott sätter guldkant till vardag och till fest.

Själv har jag fallit i alla ovan uppräknade fällor. Det skäms jag inte för det känns mänskligt, men inte hälsosamt att i varje känslostund ta till mat som någon slags lösning/botemedel.

Min hjärna och kropp fungerar på två sätt när det gäller sug i samband med känslor,

Antingen så paktar mina händer och min mun ihop sig, lämnar hjärnan utanför, och det är först när en hand sträckt sig mot en skål, grabbat något, stoppat det i munnen och munnen har tuggat och svalt, som hjärnan märker av en blodsockerstigning, vaknar till ur sina tankar och utbrister "nej, nu blev det sådär igen". I denna situation kan hjärnan sen själv haka på och utbrista "Det är lika bra att äta upp hela skålen, den här dagen är ju ändå förstörd, jag får börja om imorgon."

 Eller så leder hjärnan en medveten kampanj där varje känsla registreras och varje problem registreras och lösningen på problemet är att det finns en påse chips i skafferiet. Hjärnan har en telepatisk dialog med chipspåsen som frestar hjärnan som ormen i paradiset. Hjärnan manipulerar med sig resten av kroppen och alla delar av kroppen tycker att hjärnan och chipspåsen har rätt, tills efter det att chipspåsen är uppäten och känslan eller problemet kvarstår. Men det är glömt tills nästa gång. Ett exempel på hjärnans dialog med sig själv kan i detta senario vara "När man har mens måste man väl få unna sig något gott", "det är så synd om mig som måste skriva på min uppsats. Då MÅSTE man väl i alla fall få UNNA sig något". "Nu när jag varit så duktig och städat måste jag väl i alla fall få unna mig något gott". "jag är inne i en period då jag är sååå trött. Då måste man väl i alla fall få unna sig något gott för att pigga upp sig", "jag är så stressad och hinner verkligen inte laga mat, då måste jag väl få ta en hamburgare med strips"  osv osv i all oändlighet.

Och när något roligt händer. Då förvandlas Hjärnan till Carl-Jan Grankvist och vill genast slita fram en flaska champange (eller i alalfall en trevlig tårta, lite glass, en god chokladbit, varför inte lite äppelkaka...)

jag stannar lite här. det blev ett långt inlägg. jag återkomemr med ett inlägg med förslag på hur man ska tackla dessa känslor.

Allt jag skrivit  nyss försvann just.... suck... ska försöka börja på ny kula. hade skrivit ett långt tänkvärt inlägg. Så kan det gå ibland.

Vill bara berätta hur jag tänker när det gäller just viktminskningsmålen. jag gör ju det med olika mellanrum, där jag fokuserar på olika saker. jag tar tillbaka och gör om mål etc. men det kvarstår vissa saker: jag vet hur jag vill känna mig. jag vet vad jag vill väga. och jag vet nu att mitt viktigaste mål är att kunna hålla vikten för livet när jag gått ner.

Just nu jobbar jag med olika delmål:

* Att plocka de stjärnor man får när man gått ner 3 kg. och att det bara ska vara "nya" stjärnor, inte att jag ska kunna pendla 3 kg upp och ner och få stjärnor, utan att varje ny stjärna ska vara för 3 nya kilon, om ni fattar vad jag menar.

*Att ha gått ner 10% av den vikt jag hade när jag började viktväktarna. Det var konsulenten som satte detta delmål och hon sa att det gav stora hälsovinster. jag har redan gått ner 10% av vad jag vägde när jag var som tyngst, men har en del kvar tills det har gått 10% av vad jag vägde i början av detta år. För att kunna skriva när jag har nått mitt 10% mål måste jag ju då outa vad jag väger, och det blir en tmaning i sig. Vi får se om jag klarar av det, det finns nästan ingen mer än jag som vet vad jag väger. Min man vet. Lina vet. Viktväktarkonsulenten vet. När det gått 10% kanske ni vet också.