Ett VIKTigt beslut

Dietisten ringde imorse.
I höstat fick jag fylla i matdagbok under ett par veckor som sedan skulle registreras av dietisten. Idag ringde hon och ville berätta vad hon tyckte & tänkte. Allt såg jättebra ut och det enda jag påpekade själv var att jag måste äta mer proteiner, och det höll hon med om.
Svårt tycker jag eftersom jag inte är någon köttälskare, men jag har ju faktiskt börjat lära mig att äta rökt skinka till frukost t.ex. Jag försöker lära mig att äta mer kött som mat också men det är lite svårt.

Skönt att allt såg bra ut i alla fall, ur en dietistsynvinkel!
Nu ska jag åka till Säter på återbesök hos doktorn.

Återkommer senare!

Äntligen!
För ett antal veckor sedan ringde jag till Skönvikt för att höra mig för ang. återbesök till läkare efter min gastric bypass. Fick då till svar att inget sådant var inplanerat, däremot var ett dietistbesök planerat men sköterskan kunde dock inte svara på när.
Igår fick jag en kallelse till Skönvikt till läkare! Känns skönt, för jag vill ju veta hur allt ligger till med blodprover, blodvärden, b12-värden, vikt och allting. Sen har jag lite frågor så jag hade blivit lagom förbannad om man inte fick komma på återbesök...

Imorgon bitti ska jag ner till lasarettet och lämna lite blodprover, s.k. fasteprover. Hmm... Det lockar mig inte, för jag vet hur jäkla snurrig jag blir när jag inte fått äta på länge - så jag hoppas att proverna går fort att ta så jag får äta min frukost sen. Jag får väl trycka i mig en dextrosol så fort blodproverna är över, haha!

Nu - möte.

Idag är det ingen vanlig dag, för idag är det...

1 år sedan operationen!!!



Herrejesus vad tiden går fort! Igår hade jag nerverna på utsidan eftersom det var igår, för ett år sedan, jag blev inskriven i Falun. Jag var oerhört nervös och vit som ett lakan - jag skakade säkert också. Det syntes på mitt EKG att jag var nervös sa sköterskan... Jag minns känslan jag hade i kroppen när mamma & pappa skulle åka hem, jag var två sekunder ifrån att börja storböla & jag kände mig ensammast i världen! ...jag grinade ju faktiskt några skvättar på mitt rum senare, haha. (Fast då skrattade jag såklart inte!)

Hur som helst. För 1 år sedan förändrades mitt liv totalt och det har inte varit sig likt sen dess! Det är inte bara den kroppsliga förändringen jag talar om, jag talar om den mentala och psykiska förändringen. Att jag gått ner 57 kg i vikt men fått tillbaka 57 kg i självförtroende, självkänsla, tillit & mod. Att jag vågar ta mer plats, att jag känner mig mer värd och att jag syns och hörs mer nu (på gott & ont ;)).
Att jag började dejta igen vilket ledde till att jag träffade kärleken!

Det har varit många gropar längs vägen också - jag kan knappast komma & påstå att resan har varit spikrak och enkel, haha. Inte bara har humöret åkt bergochdalbana, håret rasade av i en hiskelig fart och man har ju varit nere & ledsen några hundratjugotusen gånger - likaväl som man varit jublande glad och bara studsat fram (mentalt)...
Lite stiltje med vikten har det varit men det är ju fullt normalt. Huden har inte hängt med så jättebra heller... så jag längtar redan till dagen jag förhoppningsvis får bukplastik & bröstlyft beviljat. Ja, resan har varit lång men rolig och framförallt lärorik!

Jag vet inte riktigt hur jag ska "fira", min plånbok tillåter för tillfället inga utsvävningar men å andra sidan har jag en flaska cider i kylskåpet så jag kanske skulle öppna den ikväll & skåla för mig själv? ...annars kostar ju inte en liten flaska Asti Cinzano många kronor... Nåväl, det ordnar sig alltid! :)

Jag vet att han inte läser här, men min kirurg, A. Cohen, ett stort TACK till dig för att du gav mig chansen & fick mig att ändra mitt liv!

Vågen står idag på 79.6 kg så det är minus 57.5 kg totalt inkl. prövoåret. Jag är mer än nöjd!
Tjohej & grattis till mig! :)

Äntligen!!! (Visst har jag söta fötter?)
Det är verkligen på hektot men nu får jag äntligen se en 7:a först! Det här är stort för mig och jag är nog fortfarande i chock tror jag... Nu har jag 9.9 kg kvar till mål och jag tänker försöka att nå det till sommaren.

Det här var en härlig start på min tisdag!

Vet ni!
Jag är inte fet längre! Det är vägdag idag och vågen sa 80.8 kg vilket betyder att mitt BMI numera är 29.7. Det i sin tur betyder att jag kvalar in under överviktig och inte fet. Äntligen!

Jag är inte fet längre!!!

Jaha ja, idag fyller jag 10 månader som opererad! Grattis till mig! 
Känns rätt overkligt att tänka på det, att jag för 10 månader sen vid den här tiden rullade in på en operationssal (opererades kanske inte så här tiiiiidigt, men det var iaf vid 7-tiden jag rullade ner).
...då ville jag skrika och gråta och bara stoppa operationen för att jag var så rädd, men tur att man var drogad så man knappt orkade lyfta händerna.  Jag låg nog mest och såg fridfull ut, haha!

Och inte trodde jag väl 10 månader senare att det skulle gå så bra som det har gjort.
40 kg sen operationen är borta. 53 kg allt som allt. My godness!! 

Ja... det känns bra. Bra!
(Och då bortser jag från att överskottshuden, hänget och slänget gör mig deprimeraddeprimeraddeprimerad.)

Jag tänker fira med laxöring till middag!
Och kanske en Bacardi Breezer till kvällen...

Nu firar jag på riktigt!
En miniflaska bubbel (som blir ett ynka glas) står på min meny just nu. Har köttfärspaj i ugnen dessutom, mycket gott! Jag firar inte bara -50 kg, utan även att jag fått ytterligare två MVG i kursen jag läser. Skönt!

Nu ska jag läsa bloggar och sen äta.
Imorgon blir det dejt, iiihhh!!

Varning för ett ärligt och långt inlägg!

I och med en viktnedgång på över 50 kg, så kan de flesta räkna ut att huden inte riktigt hänger med. Jag hade lite slapp hud sen innan plus mycket mage, så magen är ju knappast något som hängt med... Just magen är mitt hatobjekt just nu på kroppen och lär så bli en lång tid framöver. Magen är det största problemet, dels för att den blivit så slapp och ful (typ skrynklig) men också för att den är i vägen när det gäller kläder. Kläder sitter inte lika bra med slapp och något hängig mage - även om kläderna sitter bättre numera eftersom magen givetvis är mindre.

 

Brösten då... jo, man kan säga som så att luften har gått ur dem, haha! Trots att jag tappat mycket bröst är det mycket kvar. Runt om är det mindre, men jag har bara minskat en kupstorlek. Jag skulle mer än gärna vilja lyfta brösten, att ha stora, perfekta, runda bröst är inte prioritet - det är mer att jag vill att dom inte ska vara i södergående riktning... Sen när jag ligger ner så flyter dom mer än gärna ut, haha! Och nu blir jag väääldigt privat, men ja. Står jag på alla fyra så är det inte en vacker syn, hahaha... jisses.

 

Sen har jag lite slappare hud på insidan av låren men det har jag nog alltid haft, och det är inget som stör mig nämnvärt. Det är liksom inget som syns så mycket såvida man inte hamnar i en intim situation, men vad fan... kom igen. Då nojar jag mer över magen!

 

Överarmarna har också lite slappare hud, gäddhäng... men det stör mig inte så mycket eftersom det inte är säsong för linnen just nu. Och till sommaren får jag väl köpa kortärmade toppar/trekvartslånga toppar istället. För nej, det är inte kul att visa upp sina sladdriga armar inför publik... Jag har förvisso inte tänkt mig att stå på scen, skaka arm och skrika "titta!", men ni fattar nog vad jag menar. ;)

 

Rumpan har också åkt ner en våning... Så det skulle inte vara helt fel med en cirkumferent bukplastik, d.v.s. fixa midja, mage och rygg - då brukar plastikkirurgen automatiskt hissa upp rumpan och nöjesfältet (...musen). (Som jag har förstått det. Dubbelbonus!)

 

Det kommer att bli en dyr historia att fixa allt sen, den dagen det blir aktuellt med plastik. Just cirkumferent bukplastik är det jag önskar mig mest, resten kan jag leva med - förutom ett bröstlyft då förstås. Jag har för mig att en cirkumferent bukplastik går loss på (minst) ca 90.000 kronor, så det är ingen billig historia. Om jag blir beviljad en genom landstinget lär ju återstå att se, men jag har för mig att Dalarna vill att man väntar 2 år från operationsdagen innan man ansöker om plastik. Över 1 år kvar alltså... Och sen har, någonstans i bakhuvudet, ett minne av att kirurgen sa att bukplastik + bröstlyft ingår i operationen (d.v.s. gbp-operationen). Då blir det säkert som så Dalarna står för bukplastiken, och att man själv får lägga till mellanskillnaden till cirkumferent.

 

Jag har läst om att huden drar ihop sig mer på yngre patienter, men på mig har det väl inte dragit ihop sig överallt direkt och jag är ju givetvis inte klar än heller. Jag vet inte hur länge till jag kommer att gå ner, vilken vikt jag landar på. Det återstår att se.

Men jag har en känsla av att jag kommer att få leva med huden ett bra tag till och då är det så. Med kläder på är det en sak, då kan vi vara kompisar - men det är när jag klär av mig som ångesten kommer och jag känner mig fulare än någonsin. Ändå har jag varit medveten sen start om detta, så det är ju knappast en överraskning.

 

Och man kan inte träna bort överskottshud heller, man kan stärka kroppen men är huden slapp, så ja - då är den slapp. Elasticiteten är borta helt enkelt.

 

Mina lår må fortfarande vara runda och kraftiga, och insidan må vara dallrig men just benen är jag nöjd med. I vissa vinklar kan jag tycka att dom är riktigt snygga, haha! Just att ha minskat så pass mycket i vaderna att jag kan ha stövlar utan att spräcka dem är kul! Jag tror jag hade ett vadmått på runt 55 cm innan, nu är vadmåttet 41 cm.

 

Tro nu inte att jag är missnöjd med allting eller missnöjd över operationen, för det är jag inte.

Jag är så otroligt glad över att jag vågade göra operationen för den har gett mig så mycket tillbaka. Så mycket självkänsla, självförtroende, egoboost och mod. Jag mår mycket bättre, känner mig bättre som människa och vågar ta för mig mer. (Jävligt konstigt att mitt mod skulle sitta i mina kilon...)

Jag känner igen mig själv nu men när kläderna åker av, då vill jag inte vara med...

Det är så dags igen!
Jag är lite feg att visa bilder men det är ju ett känsligt kapitel, samtidigt som jag är så stolt och glad över min prestation. Anna har redan fått tjuvkika, haha - så här kommer några bilder.
Ignorera tofflorna på sista bilden... ;) Tidigare före & efterbilder finns här.

Som jag har väntat på att få säga detta:

Jag har gått ner mer än 50 kg!!!

Yes. Nu har det hänt! Som jag har längtat, väntat och kämpat. Hela oktober till mitten på november har varit segt med vikten, segare än torr sirap. Det har inte rört sig mycket, och har det rört sig så har det antingen rört sig något hekto ner, sen något hekto upp (ibland något kilo också), stått stilla och så har det börjat om.
Men nu så! Det är knappt jag tror det själv då vågen igår sa 87,3 kg och imorse säger den 86,0 kg! Jag vägde mig säkert 10 ggr innan jag vågade tro på det hela och plockade fram kameran, haha.

Så nu kan jag bocka av ytterligare ett delmål!
Nästa delmål är att nå 81 kg då mitt BMI hamnar under 30, och då kommer jag att kvala in som överviktig och inte fet. 5 kg dit, så det är en bra bit.

Vikt vid start: 137,1 kg
Vikt vid operation: 124 kg
Vikt vid utskrivning: 120,7 kg
Vikt idag: 86 kg
Minus sen start: 51,1 kg
Minus sen operation: 38 kg

Har vi några läsare kvar...?

Jag vet verkligen inte vad jag ska blogga om, så nu får ni hjälpa mig!
Vad vill ni läsa om, vad vill ni veta, vad är intressant, vad är ointressant? Finns det något jag kan blogga mer om, mindre om?
Jag bloggar ju mer personligt i den andra bloggen, så det lär inte bli så mycket dagboksbloggande här - det där därför jag undrar vad ni vill veta eller vad ni vill läsa?

Kommentera och hjälp mig!

Vet ni!
Jag är bara 3 hg ifrån att ha gått ner 50 kg totalt! Så gissa om jag väger mig varje dag nu... jag vill inte missa den stora dagen då det sker. Frågan är bara när eftersom jag pendlar så mycket upp och ner hela tiden, eller står stilla. Min vikt har inte rört sig mycket den senaste tiden så det har varit frustrerande.
Dock vet jag att många av mina kilon har omfördelat sig på kroppen, och det är kul! :)

För övrigt händer inte så mycket med kroppen just nu...
Jag bloggar om allt annat som sker i min personliga blogg, så titta gärna in där!

Kanske kan vara roligt för någon att veta vilka vitaminer jag äter?
Dessa vitaminer äter jag varje dag + att jag får B12-injektion var 3:e månad (Behepan).

» Vitamax för kvinnor - 1/dag (Denna förpackning är numera rosa plus att det inte är lika mycket mineraler i den längre som tidigare, så när denna burk är uppäten går jag tillbaka till Mitt Val Kvinna. Lättare att svälja dem också...)
» Kalcidon - 2/dag. Kalktabletter, d.v.s. kalcium. Vi gastric bypass-opererade får inte i oss tillräckligt med kalcium genom födan så för att undvika benskörhet så måste vi komplettera med kalktabletter. Dom smakar mint, men är lite ruggiga att tugga på... lite som att äta krita.
» B-kombin Forte N - 1/dag. Extra b-vitamin är inget jag har ordinerats, utan det äter jag ändå eftersom många opererade på ett av viktforumen har rekommenderat detta. Ska tydligen vara bra för hår, hud & naglar. Mitt hår har verkligen minskat, jag tappar fortfarande massor... Och naglarna bryts lätt, skivar sig och nagellacket sitter kvar i ca 2 dagar. Så kan det bli bättre - ja tack!

Jag tänkte att jag skulle ta viktresan i siffror!
Från starten i januari -08 till nuvarande vikt.

Vikt vid start: 137,1 kg
Vikt vid operation: 124 kg
Vikt vid utskrivning: 120,7 kg
Vikt idag: 88,6 kg
Minus sen start: 48,5 kg
Minus sen operation: 35,4 kg
BMI-enheter: -17,9

...vilket innebär att jag har gått ner -1,1 kg/vecka i genomsnitt sen operationen. Inte illa!
Med andra ord ska jag inte gnälla över de gånger jag står still eller t.o.m. går upp. Det är ju fullt normalt att ha dessa dagar, veckor & månader när man står still eller går upp. För mig handlar det antingen om PMS, vätska eller stress. Tre typiska och mänskliga faktorer som gör att jag går upp.

Jag har ca 18,6 kg kvar innan jag når mål. Om jag når mitt mål.
Höjden av lycka just nu vore att gå ner till 87,1 kg för då har jag gått ner exakt 50 kg! Det är 1,5 kg dit så vi får se hur lång tid det tar. Det kan ta allt från en vecka till några månader... Och om jag någonsin kommer under 80 kg kommer det att vara en ännu större höjd av lycka.

Resan fortsätter... :)

Idag, 10:e oktober är det 8 månader sen min gastric bypass-operation.

8 månader sedan jag förändrade hela mig, både fysiskt som psykiskt. En transformation jag aldrig kommer att glömma.
Och jag ångrar mig fortfarande inte en sekund! Och den känslan är så förbannat skön.
Det ska erkännas och kan inte upprepas nog, jag har haft mina tvivel och stunder då jag faktiskt funderat vad i helvete jag egentligen har gjort och även ångrat mig... Men sen slår det mig att de positiva stunderna är övervägande fler än de negativa. Jag kan t.o.m. räkna de negativa stunderna på mina tio fingrar.

Det har och är fortfarande omvälvande, psykiskt. Vissa dagar begriper jag allt och tycker inte att något är särskilt märkligt (vadå, jag är ju fortfarande jag!), och andra dagar känner jag inte igen min egen spegelbild, funderar över varför folk & bekanta säger så konstiga saker ("men nu har du blivit mager", jo tjena, I'm still fat you know!). Huvudet hänger inte riktigt med, eller hjärnan, hänger inte riktigt med alla dagar. Men det är ju fullt normalt! 

Det här med mat & motion är lite upp och ner. Många dagar är bra dagar, andra dagar är dåliga dagar. Eller se det så här, många dagar är jag en bra viktopererad och andra dagar är jag en dålig viktopererad, haha!
Det händer att jag missköter mig, d.v.s jag äter inte ordentligt, fuskar med mellanmål, äter för dåligt (för lite protein etc.). Men vem missköter sig inte? Även icke-opererade äter ju kasst ibland, och så är det. Jag är inte sämre för det. Man tar nya tag helt enkelt. Gör om, gör rätt.
Ibland kan jag tycka att jag äter hela tiden. Jag har ständigt något i munnen, är det inte något att tugga på så dricker jag. Och ibland är jag hungrig hela tiden. Och andra dagar är jag aldrig hungrig, utan äter för att jag måste och för att orka.

Jag har börjat äta extra b-vitamin, fick tips om att det skulle vara bra för hår, hud & naglar. Än har jag inte märkt någon skillnad, men vi får se. Jag ger inte upp så lätt!
Jag har även funderingar (och det har jag haft i evigheter nu...) på att köpa proteinpulver för att få i mig extra protein. Jag är nämligen urkass på pålägg på mina smörgåsar till frukosten... och proteinrika mellanmål är det också dåligt med. Och protein är ju livsviktigt för mig, så det måste undersökas mer.

För övrigt då... Jo, jag är väl mallig för att jag äntligen hittar stövlar, haha! Så många år som jag längtat efter att få köpa stövlar... Det är en stor grej. Och att utbudet med kläder blir större och bättre, det är riktigt roligt! Men dyrt... Gissa om presentkort & kläder står högt på önskelistan till jul, haha!?

Jag har hittills tappat 48,5 kg och det är enormt!!! Med andra ord står vågen på 88,6 kg. Jag är otroligt stolt över mig själv över dessa tappade kilon, över att jag vågade göra denna operation. Jag är stolt över att mitt självförtroende stärks dag för dag, att min självkänsla får en boost och att jag är så mycket mer positiv (även om jag fortfarande gnäller, men det är ju bara en del av mig).

Om någon har en fråga eller flera frågor, tveka inte att lämna en kommentar! (Och även om ni inte har en fråga, så får ni gärna kommentera ändå, såklart! Det uppskattas enormt!)
Det går också bra att maila på: [email protected] eller [email protected]

Vet ni!
En sak slog mig idag. Mitt BMI ligger nu på 32,8 vilket innebär att jag inte kvalar in för en gastric bypass-operation längre. Det känns lite kul att jag lyckats ta ner mig så många enheter (17,6 enheter för att vara petig). Gränsen för att få remiss ligger på 35 alt. 40 i BMI (beroende på vilket sjukhus/landsting vi pratar om).
(BMI suger egentligen, eftersom alla är så olika byggda och har så olika förutsättningar. T.ex. är väl Brad Pitt fet, åtminstone överviktig, enligt BMI - men se på karln, hur tjock är han? Men någon riktlinje lär man ju ha ändå.)

19,3 kilo kvar till mål!!!

Jaaaa!!!
Lyckan är total och jag trodde väl ändå aldrig att dagen skulle komma. Helt freakin' fantastiskt!
Vågen stod och diffade mellan 89.3 och 89.4 men jag bestämmer 89.3 då den visade det dom första tre gångerna jag vägde mig... hahaha. Sjunde delmålet är uppnått och till nästa delmål är det 2.2 kg. Och då! Då har jag gått ner 50 kg!!! Obegripligt. Obegripgligt. Sa jag obegripligt?!

Bubbel till Lina!

Först och främst: GRATTIS min älskade lilla Anna! ♥

Nu var det en mindre evighet sen jag skrev här och i fortsättningen kommer det att bli mindre inlägg från mig. Min tanke är att jag ska uppdatera, kanske en gång i månaden, om hur det går och hur vikten ser ut. Skulle det ske något spektakulärt så lär det givetvis ramla in ett inlägg.
Jag har helt enkelt tappat gnistan till att viktblogga, det är inte lika roligt längre och jag vet inte vad jag ska skriva eller skriva om. Sen är det inte så kul när man inte får någon feedback heller, men å andra sidan bloggar jag sällan - så allt går ju jämnt ut.

Vikten har varit väldigt seg ett bra tag nu men börjar röra sig neråt igen. Det har varit lite svajigt, upp och ner för att sen går rejält ner och för att dagarna efteråt gå upp 5-6 hg. Helknepigt.
Min misstanke är att vikten jag är på nu och har varit på, är en vikt jag tidigare haft under en lång period. Om jag inte minns helt fel så vägde jag det jag väger nu (+/- något kilo) under min gymnasietid. Och jag var ganska stabil under min gymnasietid, så jag tror att kroppen vande in sig med den vikten och vill därför inte släppa ifrån sig den så jäkla lätt.

Jag väger idag 90,4 kg och har alltså 5 hg kvar till mitt sjunde delmål: under 90 kg!
Då ska jag fira. Igen! Jag minns knappt när jag vägde så lite (ja, det känns lite!) sist. Men det måste ju ha varit i högstadiet, eller början på gymnasiet. Och jag tyckte då att jag var tjock och stor. Tänka sig... (Och det var då hela min vikthistoria började. Eller helvetet som det också kan gå under.)

Jag har blivit hyperkänslig för fikabra. Och bara för att klargöra så ingen kan komma och tro något annat, så äter jag väldigt sällan fikabröd. Nu pratar jag om bullar, wienerbröd, pajer, mjuka kakor etc. Allt med mycket vetemjöl, smör och socker gör mig allt annat än välmående. Det börjar med magont (som mensvärk) och fortsätter med gäspningar. Inom ett par minuter (oftast runt tio minuter) har jag slocknat och sover bort ett par timmar. När jag sen vaknar mår jag bättre, men magen är fortfarande öm.
Nu vet jag med mig att jag aldrig mer ska äta fikabröd, även om det så handlar om små bitar. Tidigare har jag kunnat tagit en halv bulle el. liknande till fikat, men inte längre - och nej, jag sörjer inte. Det är bara skönt att inte kunna äta fikabröd, och tro mig - det skulle ni också tycka om ni upplevde en deluxedumping...

Jag tappar fortfarande hår. Väldigt mycket hår.
Ska det fortsätta i den här dimensionen så lär jag bli skallig till jul. Kanske en peruk vore något att önska sig?
Jag tror ju inte så mycket på hälsokostpreparat (dels p.g.a. tidigare erfarenheter, dels p.g.a. mamma som blev sjuk av hälsokostpreparat) men snart lär jag införskaffa mig något mot håret. Och naglarna! Herregud vad dom bryts av lätt, skivar sig och är sköra. Och nagellack, ha, det håller i kanske 2 dagar... Kul!

Jag har ätit pizza! Jojomensan. Vi stannade på ett ställe i Heby på vägen hem från Åland i augusti, och där beställde jag barnpizza. Jag fick i mig nästan en halv och andra halvan blev en utmärkt lunch dagen efter. Och inte dumpade jag heller! Knepigt... jag hade räknat med en deluxedumping p.g.a. allt mjöl, fett, ost... men ingenting. Skönt!

Klädstorlekar är fortfarande ett mysterium. Jag har ett par stretchbyxor från Å+ i 44 som jag kan ha - men jeansen från Haléns i storlek 46 var för små och 48 var så stora så dom gled av... Det är väl som det är, men det är verkligen en djungel med storlekar, material och passform. Suck.
Och vad gäller bh:ar är det ännu värre. Det är hur jävla svårt som helst att hitta sin bh-storlek. Är inte omkretsen för stor, så är den för liten, är inte kupan för liten så är det något annat fel. Går jag ner en storlek i omkrets så ökar jag kupan, men likförbannat är det något fel. Kanske för att brösten minskat rejält... sökt sig ännu mer söderut och ja... tappat formen. :(

Men... jag mår bra!
Som jag sagt till alla som undrat, till alla som frågat och alla som gett mig menande blickar:

Jag ångrar ingenting!

Jag funderar på att lägga ner mitt viktbloggande.

Det var roligt i början och roligt veckorna efter operationen. Då fanns det fortfarande nyfikna läsare och jag hade något att komma med. Nu när livet är vardag igen och allting funkar som det ska (oftast) så är det inte lika roligt. Missförstå mig rätt.
Vägningen exempelvis, hur rolig är den för er som läser? ...är det intressant att veta? Jag har ingen koll eftersom det är sällan eller aldrig någon kommenterar. Inte bara viktresultatsinläggen, utan övriga inlägg också.

Jag har min privata blogg och den uppdaterar jag, inte varje dag, men oftare än denna.

Äsch. Jag vet inte.

Om jag säger så här: det är inte roligt längre.
Jag vet aldrig vad jag ska blogga om och det känns som att jag inte har något att säga.

Så jag får väl tänka på saken och återkomma med besked.

Vikt idag: 95,3 kg (95 kg)
Veckans viktminskning: +0,3 kg (0,2 kg)
Total viktminskning: 41,9 kg (42,2 kg)
Viktminskning sen operationen: 29,2 kg (29,5 kg)
BMI: 35 (34,8)

Kommentar: Jaha ja. PMS och vätska gör ju sitt på vågen. Inget att haka upp sig på eller gråta över.
Det här ordnar sig bara lingonvecksjäveln kommer igång...